YOU CAN'T TELL A KID THAT IT'S TIME TO EXERCISE; THATS A TURN OFF. YOU NEED TO SAY "LET'S GO TO THE PARK AND HAVE SOM FUN." THEN YOU GET THEM TO DO SOME RUNNING, PRACTICE ON THE BALANCE BEAM, BASICALLY GET A FULL WORKOUT DISGUISED AS PLAY.
Jag önskar att The Guvernator kunde komma med ovanstående förslag till mig just nu. För jag vill och behöver verkligen träna. Jag skulle älska att bli iväglurad på något kul upptåg som visade sig vara bra för min hälsa. Men det jag kommer göra på sin höjd idag är ett oinspirerat styrkepass. Kommer inte palla någon förbränning. Jag vet att jag vill träna och att jag behöver det. Men jag vet också att jag vill se dagens Boarwalk Empire, Dexter, denna veckas och förra veckans Eastbound and Down, Scott Pilgrim vs. The world, Cell 211, Wild Combination A portrait of Arthur Russel, The Social Network en gång till, Inception en gång till och alla säsonger av Breaking bad. Nu när jag har allt svart på vitt känner jag nog att jag får dela upp det lite. Går jag och tränar nu, är jag hemma halv nio. Då hinner jag se ett avsnitt Eastbound and Down innan jag ska se våra vänners liv på svt. Efter det hinner jag se Boardwalk Empire och dexter och vara i säng innan halv ett. Vilket gör att jag får den sömn jag behöver för att jobba och beta av en del film och serier imorgon. Så får det bli. Mot gymmet.
BULLS MAKE MONEY. BEARS MAKE MONEY. PIGS? THEY GET SLAUGHTERED.
Oliver Stone makes money. Micheal Douglas makes money, Shia Lebeof makes money. Wall Street: Money never sleeps? It get's slaughtered. Det är en ganska god idé denna film. Men ju längre in i filmen man kommer så inser man att det är utan en klar idé och ambition man har skapat den här filmen. Världens mest krystade slut inklämt sista fem minuterna i en film på två jävla timmar. Det är två jävla timmar jag vill ha tillbaka. Se originalet istället. Inte mycket bättre men fan så mycket mer underhållande. Bara att se Charlie Sheen låtsas som att han faktiskt kan agera i seriösa tillställningar är underhållande. Men hatten av för Michael Douglas som verkar vara döende numera.
'
THINKING IS THE GREATEST TORTURE IN THE WORLD FOR MOST PEOPLE.
Jag ligger ensam i ett rum som i en fastighetsannons skulle beskrivas som typ mysigt. Jag skulle beskriva det som temporärt, och idag ensamt och tomt. Jag ligger och lyssnar på Elliot Smith och skulle, om det inte var för vänner i facebook-chat, kallas suicidal. Jag kan inte sova, vet inte ens om jag vill sova. Jag ska upp och jobba om några timmar. Problemet med sömn har enligt mig två orsaker. Jag sov för mycket på dagen och min hjärna vägrar sluta tänka oönskade tankar. Min hjärna lindar in sig i tankebanor som jag inte vill tänka på. Är just nu, otroligt sugen på att spela Needle in the Hay med nämnda Elliot Smith, ställa mig framför spegeln och med ett intensivt stirrande på mig själv i spegeln, raka av mig både skägg och hår. Men jag gör det inte.
För att flytta mina tankar från föremål A(Är egentligen hela scenarier, inte ett föremål.) till vilket jävla föremål som helst, fokuserar jag på gladare saker. Som att vinna stora summor pengar. Jag rättade bland annat min V75-bong från förra veckan. Jag vann inget och föremål A, kommer tillbaka och rör om i min hjärna. Jag tar nya tag och Jag ser vinnande pokerhänder i wsop. Jag ser en filmatisering av The Informers som är bra. Jag såg fiilmen idag för tredje gången och med boken i färskt minne slet filmen ut mitt hjärta, spottade på det, bajsa på det och mixa det med allehanda äckelheter. Förstår inte i min hela värld vad Easton Ellis tänkte på när han var med och skrev det manuset.
För att flytta mina tankar från föremål A(Är egentligen hela scenarier, inte ett föremål.) till vilket jävla föremål som helst, fokuserar jag på gladare saker. Som att vinna stora summor pengar. Jag rättade bland annat min V75-bong från förra veckan. Jag vann inget och föremål A, kommer tillbaka och rör om i min hjärna. Jag tar nya tag och Jag ser vinnande pokerhänder i wsop. Jag ser en filmatisering av The Informers som är bra. Jag såg fiilmen idag för tredje gången och med boken i färskt minne slet filmen ut mitt hjärta, spottade på det, bajsa på det och mixa det med allehanda äckelheter. Förstår inte i min hela värld vad Easton Ellis tänkte på när han var med och skrev det manuset.
Fuck lida i det tysta. Vem fan vill lida i det tysta? Jag vill lyssna på Elliot Smith och The National och tycka fantastiskt synd om mig själv. Jag känner mig needy, jag känner mig som en toffel, jag känner mig ensam och jag tycker jävligt synd om mig själv. Ensam i tio dagar. Tio dagar. En evighet i tönt-tid. I needy-tid. Jag tycker synd om mig och jag vill att alla ska veta det. Jag vill fan att alla ska tycka synd om mig. Nu ska jag titta på The Darjeeling limited och tänka på det faktum att jag har en fantastisk pappa.
DON'T SAY YOU DON'T HAVE ENOUGH TIME. YOU HAVE EXACTLY THE SAME NUMBER OF HOURS PER DAY THAT WERE GIVEN TO HELEN KELLER, PASTEUR, MICHAELANGELO, MOTHER THERESA, LEONARDO DA VINCI, THOMAS JEFFERSON AND ALBERT EINSTEIN.
Jag har inte tid. Eller jag har tid, men jag har för mycket saker jag måste se på den tiden. Vilket gör att det saknas tid. Det som tynger mig är att jag har så mycket filmer jag måste se. Serier är bättre, för de kan man portionera ut. En film måste jag se i ett svep. Det är ett helvete att man måste jobba när man har så mycket att se. Dubbelsöndag skulle inte vara fel. Ska försöka ta mig igenom, The American idag. Blir ledsen om jag misslyckas. Bjuder på en bild.
.
THE MOST BEAUTIFUL THING WE CAN EXPERIENCE IS THE MYSTERIOUS. IT IS THE SOURCE OF ALL TRUE ART AND SCIENCE.
Filmen som denna trailer avser har blivit beskriven som "...pretty much flawless." Jag vet i ärlighetens nämn inte om jag hört eller läst någon ge så bra betyg till en film. Jag blir mycket nyfiken på en film när jag läser att någon som jag respekterar anser så om en film. Mycket nyfiken.
I LIKE THE IDEA OF A WRITER BEING HAUNTED BY HIS OWN CREATION, ESPECIALLY IF THE WRITER RESENTS THE WAY THE CHARACTER DEFINES HIM.
"What did Tarzan say when he saw the elephants coming over the hill?" he asks, yawning.
"What?" I'm still giggling, my eyes closed.
"Here comes the elephants over the hill."
"I think I've heard this one before." I'm picturing Dannys' long tan fingers and then, less appealing, where his tan line stops, starts again, the thick unsmiling lips.
"What did Tarzan say when he saw the elephants come over the hill with raincoats on?" he asks.
I finish the wine and set the glass on the nightstand, next to an empty bottle. "What?"
"Here comes the elephants over the hill wearing raincoats." He waits for my response.
"He . . . did?" I ask finally.
"What did Tarzan say when he saw the elephants come over the hill with sunglasses on?"
"I don't think I really want to know this, Danny," I say, my tongue thick, closing my eyes again, things clogged.
"Nothing," Danny says lifelessly. "He didn't recognize them."
DANNY IS LYING UNDER A THIN WHITE SHEET ON MY BED, STARING AT THE TELEVISION. WADDED-UP PIECES OF KLEENEX ARE SCATTERED ON THE FLOOR BY THE SIDE OF THE BED, NEXT TO A DECK OF TAROT CARDS AND AN AVOCADO.
Jag blir uppriktigt förbannad när jag läser böcker, texter, manus eller vad fan som helst när författaren formulerar sig på ett nästan magiskt sätt. Formulerar sig på ett sätt så att det känns som att det inte skulle kunna formuleras på ett annat sätt. Just nu läser jag Bret Easton Ellis bok The Informers, för andra gången. Jag börja denna omläsning på grund av att jag skulle skriva högskoleprovet, och ville få igång mitt engelska läshuvud. Det är när jag läser boken för andra gången, och redan vet vad den går ut på, som jag ser stilistiken extra skarpt. Jag älskar Easton Ellis samtliga böcker, men vad gäller språk och stil tycker håller jag denna högst. Jag älskar att bli hänförd av den olyckligt, ytliga, drogberoende, fruktansvärt rika och solbrända tillvaron hos dessa människor. Jag drömmer om boken. Jag vill att alla läser den här boken. och läs den på dess originalspråk. Det gäller alla Easton Ellis böcker. Det gäller även Chuck Phalaniuk, Cormac McCarthy.
Att jag sen inte är den första att skriva en hyllning till Easton Ellis är en sak. Men att jag läser en novell skriven av Easton Ellis och i den fastnar för en speciell mening. Och att sen moderedaktören på King Magazine tipsar om just den novellen och citerar just den meningen jag fastnade för... Det får mig att bli knäckt. Det var ju jag som skulle tipsa om den. Fan. Väntade för länge. Skriver den ändå.
Det är ju fan så att det skulle kunna ha handlat om MIG. Den handlar om MIG! Novellen kan läsas här.
Att jag sen inte är den första att skriva en hyllning till Easton Ellis är en sak. Men att jag läser en novell skriven av Easton Ellis och i den fastnar för en speciell mening. Och att sen moderedaktören på King Magazine tipsar om just den novellen och citerar just den meningen jag fastnade för... Det får mig att bli knäckt. Det var ju jag som skulle tipsa om den. Fan. Väntade för länge. Skriver den ändå.
"He hated every movie he saw that year. He could barely concentrate on novels. The saddest National songs were all he could listen to."
Det är ju fan så att det skulle kunna ha handlat om MIG. Den handlar om MIG! Novellen kan läsas här.
DID YOU KNOW THERE ARE MORE PEOPLE WITH GENIUS IQ's LIVING IN CHINA THAN THERE ARE PEOPLE OF ANY KIND LIVING IN THE UNITED STATES?
Jag kom precis hem till Bakerstreet efter att ha sett The Social Network. Mark Zuckerberg, Eduardo Saverin, bröderna Winklevoss, Sean Parker, Ben Mezrich, Aaron Sorkin och David Finchers oäkta jävla barn. En bukkake över Jesse Eisenberg och Andrew Garfield, och nio månader senare föddes denna smått fantastiska filmskapelse. De två sistnämnda som spelar rollerna nr 1 och nr 2, bär denna film på sina axlar. Ser nästan inga gränser för deras potential. Efter att ha sett Andrew Garfield i Boy A och The Imaginarium of doctor Parnassus, var jag övertygad att denna man kommer gå mycket långt. Att han sen är med i filmatiseringen av Kazuo Ishiguro's fantastiska bok Never let me go, gör mig än mer övertygad om hans nuvarande och kommande storhet. Att han sen tackar ja, till att spela Spindelmannen är väl kanske en plump i protokollet, men ingen regel utan ett undantag. Eller så är det bara ett sundhetsteckan. Killen gillar para. Sen har vi denna Jesse Eisenberg. Jag känner mig som en vän till honom. Jag har pushat hårt för den mannen. Från The Squid and the whale till The education of Charlie Banks, som jag såg samtidigt som en vän. Inte på samma ställe men vi tittade samtidigt på den. Han hos sig, jag hos mig. Han tyckte då att Eisenbergs prestation i den lämnade mycket att önska. Vänta sa jag. Han är nästa stora. För att tala klarspråk så känner jag mig nästan ensam ansvarig för hans framgång. När Eisenberg sen gjorde Adventureland var han uppe där bland de stora. Och han kommer stanna där.
Jag tycker att filmen var bra. Väldigt bra. Det är ett stycke fascinerande jävla samtidshistoria. Det Sorkin och Fincher gjort ihop, ger mig en känning av att de som säger att alla är goda innerst inne kanske är det. Men det sitter fan långt inne hos de flesta när det luktar grönt. Jag får Bret Easton Ellis-vibbar av stämningen. Vet inte riktigt vad det är som får mig att känna det, antar att det är pengarna, college-miljön och de här människornas vilja att kliva över lik för ett erkännande. För pengar. För att få det som man har rätt till. Det är girighet, hämnd och en evig önskan om erkännande förpackat i ett snyggt paket. I ett svagt filmår var det en välkomnad film. Jag lämnade biografen med förväntningar fyllda och en nyfikenhet på att veta mer om denna historia. Satte mig vid datorn och efter att först loggat in på The Facebook, beställde jag boken The Accidental Billionares.
Jag tycker att filmen var bra. Väldigt bra. Det är ett stycke fascinerande jävla samtidshistoria. Det Sorkin och Fincher gjort ihop, ger mig en känning av att de som säger att alla är goda innerst inne kanske är det. Men det sitter fan långt inne hos de flesta när det luktar grönt. Jag får Bret Easton Ellis-vibbar av stämningen. Vet inte riktigt vad det är som får mig att känna det, antar att det är pengarna, college-miljön och de här människornas vilja att kliva över lik för ett erkännande. För pengar. För att få det som man har rätt till. Det är girighet, hämnd och en evig önskan om erkännande förpackat i ett snyggt paket. I ett svagt filmår var det en välkomnad film. Jag lämnade biografen med förväntningar fyllda och en nyfikenhet på att veta mer om denna historia. Satte mig vid datorn och efter att först loggat in på The Facebook, beställde jag boken The Accidental Billionares.
I DRINK TO STAY WARM, AND TO KILL SELECTED MEMORIES.
I sann informationssamhällesanda, har jag absolut inget att säga men gör det ändå. Jag har drabbats av en aggressiv melankoli. Detta till trots att det mesta talar för att jag fått ett nytt jobb som borde innebära mer välfärd, och en lite mer tillfredsställande närvaro. Det råkar bara vara en dag då inget stämmer. En dag då du inser att ingen av dina drömmar kommer besannas. En dag då du inser att det du vill allra helst är omöjligt att uppnå. Du har haft en idé om något du vill göra. Ett frö. Du har format den idén till något du faktiskt kan skulptera något av. Ett frö. Du har planterat fröet. Men det vägrar slå rot. Till slut har detta frö förmultnat och är bara en del av allt det ingenting som är ditt liv.
PEOPLE THAT HAVE BEEN INTERESTED IN OUR WORK FOR AWHILE... THOSE ARE THE LAST PEOPLE YOU WANT TO DISAPPOINT.
Min far sa för några år sedan i ett helt annat ämne att det är en "fame-Factory-värld" vi lever i. Det han menade då var att man måste slicka mycket röv och dra folk medhårs för att komma någonstans. Slicka uppåt och sparke neråt. Idag skulle jag nog säga att det är en "Idol-värld" vi lever i. I en värld där den största delen av vår underhållning består av billig, rent av gratis underhållning. Vi talar om ungdomar som helt gratis åker med en dröm och blir förnedrade eller hyllade av tre som ska veta vad de handlar om. Billigt. Men underhållande från tid till tid. Jag såg på det själv. Men i en tid då det är inflation på billig, mainstream och rätt värdelös underhållning får man sålla. Välj bort billig för din egen skull.
Förra veckan började serien The Event sändas i USA. Och förra veckan började det sändas på SVT. Bara detta är ett plus. Världen blir mindre på grund av all olaglig nedladdning. Denna serie är mainstream. Den är inte värdelös, men efter endast två sedda avsnitt är den långt ifrån bra. Men det är spännande, snyggt, välproducerat, dyrt och förbannat spännande. En del har kallat serien för, avkomman om 24 och Lost skulle ha samlag. Stämmer delvis. Det jag vill säga är att ska du se skräpunderhållning. Se isåfall bra skräpunderhållning. Jag har lagt idol på hyllan. Det är inget nytt där. Det känns oerhört befriande att inte veta ett skit om Arne Wieses son mer än att han ser ut som Gurra Sunshine. Se The Event istället för idol. Finns på SVT Play antar jag. Det finns hursomhelst att tanka på allehanda olagliga nedladdningssidor.
THE LOWEST FORM OF POPULAR CULTURE - LACK OF INFORMATION, MISINFORMATION, AND A CONTEMPT FOR THE TRUTH OR THE REALITY OF MOST PEOPLE'S LIVES - HAS OVERRUN REAL JOURNALISM. TODAY, ORDINARY AMERICANS ARE BEING STUFFED WITH GARBAGE.
Det populärkulturella året tvåtusentio har generellt varit föga tillfredsställande. Förutom några stora utropstecken inom musik. Film... Mjee. Det är ju Inception. Ständigt denna Inception. Jag håller med om att det är en väldigt bra film, och jag tror inte historien kan berättas på en snyggare, mer pedagogiskt eller bättre sätt i en film. Jag tycker också att det är det mest ambitiösa filmprojekt jag har sett eller hört talas om. Men jag tror det hade vart en ännnu bättre bok. Det är så mycket om Leos karaktär, Cobb som går förlorat i filmen. Finns ett djup förbi historien med hans fru som jag vill veta mer om. Hans väg in i branschen osv. Vill att det ska vara en bok för att de första fyrtio minuterna bara är ren information om hur drömprylen funkar. Bok hade varit ännu bättre. Tom Hardy är förövrigt fantastisk. Kommer inte på många andra vettiga filmsläpp i år. Det finns fortfarande några jag ser fram emot, som The Town, Black Swan, Its kind of a funny story och The Social Network. I övrigt vet jag inte. Jag har förmodligen missat nån.
Serier har det inte hänt mycket tycker jag. The Pacific var inte lika bra som The Band of Brothers. Treme var inte ens i närheten av The Wire. Det var inte ens sevärt. Allt hopp står nu till Boardwalk Empire. Och jag är övertygad om att jag inte kommer bli besviken där. Ser snyggt och våldsamt ut i samtliga trailers. Eastbound and Down kommer förmodligen leverera. Entourage fortsätter sin kräftgång. Inget har hänt sen 2006. Tråkigt men sant. Bäste för serien vore om Vince dog. Inte ens Jersey Shore 2 är bra!
Musik däremot. Det bästa album som någonsin släppts kom just 2010. The National's High Violet är så förbannat bra att allt bleknar i jämförelse. Jag har svårt att sätta ord på det. Det är det album jag lyssnat mest på sen A modern day city symphony av Loop troop. det var tio år sedan. Har ni inte lyssnat på High Violet har ni gjort bort er. Så enkelt är det. Nästa artist som fånga mig gjorde det knappast för första gången. Eric Berglund från The Tough Alliance kallar sig ceo när han kör solo. Allt han gjort under ceo är riktigt bra. Men framförallt denna låt som med videon blir ännu bättre. Tack Gulden för tipset om The National och ceo. Tack Mike för tipset om videon.
Serier har det inte hänt mycket tycker jag. The Pacific var inte lika bra som The Band of Brothers. Treme var inte ens i närheten av The Wire. Det var inte ens sevärt. Allt hopp står nu till Boardwalk Empire. Och jag är övertygad om att jag inte kommer bli besviken där. Ser snyggt och våldsamt ut i samtliga trailers. Eastbound and Down kommer förmodligen leverera. Entourage fortsätter sin kräftgång. Inget har hänt sen 2006. Tråkigt men sant. Bäste för serien vore om Vince dog. Inte ens Jersey Shore 2 är bra!
Musik däremot. Det bästa album som någonsin släppts kom just 2010. The National's High Violet är så förbannat bra att allt bleknar i jämförelse. Jag har svårt att sätta ord på det. Det är det album jag lyssnat mest på sen A modern day city symphony av Loop troop. det var tio år sedan. Har ni inte lyssnat på High Violet har ni gjort bort er. Så enkelt är det. Nästa artist som fånga mig gjorde det knappast för första gången. Eric Berglund från The Tough Alliance kallar sig ceo när han kör solo. Allt han gjort under ceo är riktigt bra. Men framförallt denna låt som med videon blir ännu bättre. Tack Gulden för tipset om The National och ceo. Tack Mike för tipset om videon.
DAYS OF ABSENCE, SAD AND DREARY, CLOTHED IN SORROWS DARK ARRAY, DAYS OF ABSENCE I AM WEARY; SHE I LOVE IS FAR AWAY.
Tanken var att jag skulle börja pumpa ut lite inlägg, och låtsas som att jag inte vart frånvarande några månader. Men så tog jag en titt på besöksstatistiken. Så jag börjar såhär för att ge något sorts erkännande till de stackare som tittar till min blogg var dag. Men jag tänker fan inte be om ursäkt.
Jag känner en viss hemlängtan måste jag medge. Jag är alltså i Norge. Mitt hemland är Sverige. Jag saknar människorna, jag saknar materiella ting och jag saknar känslan av att vara hemma. Tryggheten. Det jag inte saknar är den jag var hemma sista åren. Jag vet inte till hur stor del jag har förändrat mig. Vill tänka att jag är förändrad. Första gången jag kände en hemlängtan var när jag insåg att jag inte träffat min bror på över en månad. Andra gången jag kände en hemlängtan var när min flickvän spelade en låt med Lars Winnerbäck. Denne Lars Winnerbäck. Jag känner en viss hatkärlek till Lars. När han släppte skivan, Söndermarken fick jag upp ögonen för honom. Inte just det albumet, men de tidigare. Jag såg han med Hovet i samband med turnén som följde skivsläppet av Söndermarken, på Blå tillsammans med mina föräldrar. Det är fortfarande en av de bästa livespelningar jag sett. Klubbspelningar analt omhändertar verkligen arenaspelningar. Mitt tycke för Lars höll i sig ända tills jag insåg att han är husgud till varje tjej mellan 20 och 35 år. Det äcklade mig till den mildra grad att jag tog helt avstånd från honom. Intresset för honom blommade aldrig upp igen, mycket tack vare att samtliga låtar han gjort de senaste åren har låtit likajävladant. Men fan. Jag respekterar ändå den dåren. Att han inte ger intervjuer och allt det där. Sånt älskar jag. men lyssna på hans musik, skulle jag aldrig göra frivilligt.
Tillbaka till innan jag börja raljera om Lars Winnerbäcks vara eller inte vara i mitt patetiska lilla liv. Min flickvän spelade låten "Tätort på en slätt". Jag räknar med att den handlar om Winnerbäcks födelsestad Linköping. Men den är fanimej aplicerbar på alla mellanstora städer söder om Gävle. Den låten fick och får för den delen mig att tänka tillbaka på varma vårdagar på min balkong tillsammans med mina vänner. En golfrunda med min familj på Torshälla golfklubb. En promenad över ån med en kasse i handen på väg mot Duvan. Gå genom Nyfors från Krongatan en sommardag. En uteservering på Nybrogatan. Ett stilla samtal med mina föräldrar. I juli är jag hemma i två veckor. Ser fram emot det.
Antar att rubriken kan vara förvirrande för vissa, vem Shakespere tänkte på när han skrev det vet jag inte. Den jag tänker på är hålan som är min hemstad. Eskilstuna.
Jag känner en viss hemlängtan måste jag medge. Jag är alltså i Norge. Mitt hemland är Sverige. Jag saknar människorna, jag saknar materiella ting och jag saknar känslan av att vara hemma. Tryggheten. Det jag inte saknar är den jag var hemma sista åren. Jag vet inte till hur stor del jag har förändrat mig. Vill tänka att jag är förändrad. Första gången jag kände en hemlängtan var när jag insåg att jag inte träffat min bror på över en månad. Andra gången jag kände en hemlängtan var när min flickvän spelade en låt med Lars Winnerbäck. Denne Lars Winnerbäck. Jag känner en viss hatkärlek till Lars. När han släppte skivan, Söndermarken fick jag upp ögonen för honom. Inte just det albumet, men de tidigare. Jag såg han med Hovet i samband med turnén som följde skivsläppet av Söndermarken, på Blå tillsammans med mina föräldrar. Det är fortfarande en av de bästa livespelningar jag sett. Klubbspelningar analt omhändertar verkligen arenaspelningar. Mitt tycke för Lars höll i sig ända tills jag insåg att han är husgud till varje tjej mellan 20 och 35 år. Det äcklade mig till den mildra grad att jag tog helt avstånd från honom. Intresset för honom blommade aldrig upp igen, mycket tack vare att samtliga låtar han gjort de senaste åren har låtit likajävladant. Men fan. Jag respekterar ändå den dåren. Att han inte ger intervjuer och allt det där. Sånt älskar jag. men lyssna på hans musik, skulle jag aldrig göra frivilligt.
Tillbaka till innan jag börja raljera om Lars Winnerbäcks vara eller inte vara i mitt patetiska lilla liv. Min flickvän spelade låten "Tätort på en slätt". Jag räknar med att den handlar om Winnerbäcks födelsestad Linköping. Men den är fanimej aplicerbar på alla mellanstora städer söder om Gävle. Den låten fick och får för den delen mig att tänka tillbaka på varma vårdagar på min balkong tillsammans med mina vänner. En golfrunda med min familj på Torshälla golfklubb. En promenad över ån med en kasse i handen på väg mot Duvan. Gå genom Nyfors från Krongatan en sommardag. En uteservering på Nybrogatan. Ett stilla samtal med mina föräldrar. I juli är jag hemma i två veckor. Ser fram emot det.
Antar att rubriken kan vara förvirrande för vissa, vem Shakespere tänkte på när han skrev det vet jag inte. Den jag tänker på är hålan som är min hemstad. Eskilstuna.
I SOUGHT MY SOUL, BUT MY SOUL I COULD NOT SEE. I SOUGHT MY GOD, BUT MY GOD ELUDED ME. I SOUGHT MY BROTHER AND I FOUND ALL THREE.
"To be born english is to win first prize in the lottery of life." Sa Cecil Rhodes någongång då jag antar att England var ett mäktigare land än i dagsläget. Antar att alla var klädda i tweed och prata "Queens English." Bara fördomar antar jag. Något som jag däremot är säker på är att citatet är bull. Jag vann nämligen första pris i livets lotteri för exakt 22 år sedan.
En klassisk schablonbild av den något dysfunktionella familjen är ofta porträtterad, så att ett av barnen i familjen är en... "Fuck up", i brist på andra ord. T.ex Donnie Darko, Holden Caulfield och Patrick Bateman (Hans bror Sean Bateman, är inte guds bästa barn, men i förhållande till bror sin är han rena rama Serafen.) I min familj är jag Holden Caulfield. Tänker inte sträcka mig till Patrick Bateman. Men Holden Caulfield vill jag förknippa mig med.
Han har all den ambition jag bara kan drömma om. Han har en förmåga att sätta upp mål som jag knappt förstår även om jag läser det, svart på vitt. Han är personen som åker till Västerås varje dag för att träna golf på en plogar drivingrange i två timmar. Han är personen som gymmar två timmar varje dag. Han är personen med en dröm som han kommer att nå.
Jag har sannerligen vunnit första pris i livets lotteri, och de som har fått äran att lära känna min bror är hack i häl i detta livets lotteri. Jag älskar dig bror. Grattis på födelsedagen.
En klassisk schablonbild av den något dysfunktionella familjen är ofta porträtterad, så att ett av barnen i familjen är en... "Fuck up", i brist på andra ord. T.ex Donnie Darko, Holden Caulfield och Patrick Bateman (Hans bror Sean Bateman, är inte guds bästa barn, men i förhållande till bror sin är han rena rama Serafen.) I min familj är jag Holden Caulfield. Tänker inte sträcka mig till Patrick Bateman. Men Holden Caulfield vill jag förknippa mig med.
Den andra avkomman från mina arma föräldrar, är min yngre bror, Olof Folke Eriksson. En bättre bror kan man inte önska sig. Olle är personen som släpper allt han gör för att ställa upp för sin bror. Han är personen som kan låna ut sina sista slantar till Holden Caulfield, bara för att han vill hjälpa till. Han är personen som vaknar mitt i natten och åker och hämtar mig någonstans. Han är personen som mer än gärna kramar mig ordentligt och säger hur mycket jag betyder för honom och hur mycket han älskar mig. Jag vill påstå att jag delar dessa egenskaper med min bror. Utöver dessa egenskaper, gillar vi samma filmer, och samma musik. Har vi också samma värderingar. Men här skiljer sig agnarna från vetet.
Han har all den ambition jag bara kan drömma om. Han har en förmåga att sätta upp mål som jag knappt förstår även om jag läser det, svart på vitt. Han är personen som åker till Västerås varje dag för att träna golf på en plogar drivingrange i två timmar. Han är personen som gymmar två timmar varje dag. Han är personen med en dröm som han kommer att nå.
Jag har sannerligen vunnit första pris i livets lotteri, och de som har fått äran att lära känna min bror är hack i häl i detta livets lotteri. Jag älskar dig bror. Grattis på födelsedagen.
FUCK OFF WITH YOUR SOFA UNITS AND STRINE GREEN PATTERNS, I SAY NEVER BE COMPLETE, I SAY STOP BEING PERFECT, I SAY LET... LETS EVOLVE, LET THE CHIPS FALL WHERE THEY MAY.
"It's only after we've lost everything that we're free to do anything." Var orden som upprepades, under min tolv timmars buss-och-tåg-resa till Stavanger. Återkommande likt knivmord i Malmö, eller värmande ord från någon man älskar. Det var trettiofem dagar sedan. Orden klingar i mitt huvud fortfarande. Fortfarande med samma polarisering som under resan. Det kändes som att världen låg för mina fötter. Det kändes som att världen rasade under mig. Jag hade gjort bort mig. Jag hade svikit de som alltid ställt upp för mig. De som jag alltid förlitat mig på. Jag förtjänade att höra det och fick höra det. Jag var mindre än Tiger Woods på sin presskonferens. Jag var nedtryckt i skorna. "It's only after we've lost everything that we're free to do anything." Jag var långt ifrån att ha förlorat allting. Men citatet är från en av mina favoritfilmer och jag har tänkt på det varje timma sen jag åkte. Jag kände en frihet. Katten var ute ur påsen. De jag svikit, har fortfarande min rygg. Inte för att de måste. De har min rygg för att de vill ha min rygg. För att de tror på mig. Det är kanske inte något som gör mig stark nu. Men det är min klippa att bygga min kyrka på. Alla mina sinnen kände att botten var nära. Det var dags att ta mig upp.
Min väg upp igen började med att vara vilse med en väska tyngre än vad en medelbyggd man mäktar med. På det en mobil som är en hårsmån från att kasta in handduuken. Jag lyckas få iväg ett sms innan mobilen dör. Med hjälp av min flickvän, når jag till slut fram till huset som jag nu bor i. Ett anspråkslöst litet vitt hus i centrala Stavanger. Ett par hundra meter från havet(hamnen). Med en Sällskapsresan-havsutsikt. Jag skriver på kontrakt och betalar en mindre förmögenhet i deposition. Första natten var kall men väldigt varm. Det var första natten jag spenderade med min flickvän på alldeles för länge. Första kryptaget på väg upp igen var fullbordat.
Dagen därpå, anländer två av mina sambos med en bil packad likt en billig tågvagn i Darjeeling. De följande dagarna bestod av arbetssök och att försöka i den mån det gick, bli hemmastadda i vårt lilla hus som på insidan inte är helt olikt en klassisk fjällstuga. Det är en klassisk fjällstuga invärtes. Mindre än en vecka senare har vi alla jobb. Ytterligare ett kryptag.
THEY LIE ABOUT MARIJUANA. TELL YOU POT-SMOKING MAKES YOU UNMOTIVATED. LIE! WHEN YOU'RE HIGH, YOU CAN DO EVERYTHING YOU NORMALLY DO, JUST AS WELL. YOU JUST REALIZE THAT IT'S NOT WORTH THE FUCKING EFFORT. THERE IS A DIFFERENCE.
Kat Williams ger sin syn på att röka Marijuana. På den standupen har ett geni gjort en remix. Kan vara helgens låt.
Lyssna på denna!
THE HARD CORE, THE OUTLAW ELITE, WERE THE HELLS ANGELS... WEARING THE WINGED DEATH'S HEAD ON THE BACK OF THERE SLEEVELESS JACKETS AND PACKING THEIR "MAMAS" BEHIND THEM ON BIG "CHOPPED HOGS."
Många av mina läsare har förmodligen sett Sons of Anarchy. Serien om ett fruktat MC-gäng i Californien. Jag vet inte vad alla tycker om den serien. Jag vet vad jag tycker själv och det tänker jag berätta för er. Viss spoileralert. Rubriken ovan är hälften av ett citat från Hunter S Thompsons bok Hells Angels. Andra hälften av citatet lyder:
"They rode with a fine unwashed arrogance, secure in their reputation as the rottenest motorcycle gang in the whole history of Christendom."
Tanken med Sons of Anarchy är att de ska stå för det där citatet. Jag håller inte med och kommer aldrig hålla med. Det enda jag kan kännas vid är "They rode with a fine unwashed arrogance". För det stämmer mer än väl. Arrogansen flödar. Den ena vet bättre än den andra. Men hur gänget styrs ser jag inga större fel i. Jag tror att en vice president i liknande klubbar faktiskt kan säga ifrån. Även om han knappt får det i denna serie. Det största felet med denna serie är att gänget gör för mycket väsen av sig för att det ska vara trovärdigt. Hells Angels har aldrig sysslat med organiserad brottslighet enligt dom själva. De vill verka utan att synas. Flyga under radarn. Det handlar om pengar för dem. SoA, däremot. Första säsongen som jag uppskattar utspelar sig över en månad. På den månaden hinner gänget ha upp emot tio skottlossningar, langa vapen till minst två olika gäng. Försöka blåsa båda gängen. Blir blåsta av båda gängen. Har inga pengar. Så fortsätter det i en säsong till.
Nästa säsong som utspelar sig över ungefär lika lång tid, är ungefär likadan. De försöker sälja vapen, inte diskret förstås. De hamnar i krig med samma gäng som förra säsongen plus ytterligare ett. Och även delar av IRA. Det är pajjigt och överdrivet. Jag får Prisonbreak-vibbar. Jag undrar om skaparna av den här serien ens har sett Sopranos? Så agerar organiserade brottslingar. Sista avsnittet säsong två tar verkligen priset i nödmanusförfatteri. Jag är inte alls nöjd eller ens lite imponerad av serien. Men jag kommer förmodligen fortsätta se skiten. För jag gillar kriminalitet överlag. Organiserad brottslighet i synnerhet.
Sonny Barger. Grundare av Oakland Chapter. "The godfather of Hells Angels"
Sonny Barger. Grundare av Oakland Chapter. "The godfather of Hells Angels"
POPULAR CULTURE IS THE NEW BABYLON, INTO WHICH SO MUCH INTELLECT NOW FLOW. IT IS OUR IMPERIAL SEX THEATER, SUPREME TEMPLE OF THE WESTERN EYE. WE LIVE IN THE AGE OF IDOLS. THE PAGAN PAST NEVER DEAD, FLAMES IN OUR MYSTIC HIERARCHIES OF STARDOM.
Fulkultur när den är som bäst är inte Paradise Hotel. Vad som började som ja, genialisk paktporr. Fula och rätt osköna tjejer, med bara några få killar värda att titta och lyssna på vägdes upp med ett fruktansvärt paktmakande. Det var underhållande att se dessa rätt dumma människorna försöka lura varandra upp på läktaren. När det sen drar ihop sig blir det lotto. Glöm hur pass klyftig och manipulativ du varit(Cimon). Reglerna skrivs om och helt plötsligt får de som spelat spelet bäst åka hem. Paradise Hotel är därmed passé och mer eller mindre ointressant.
Fulkultur när det är som bäst är Jersey Shore. Serien där deltagarna inte har något att vinna. Deltagarna är fyra killar, så kallade Guidos. Och fyra tjejer så kallade Guidettes. Det är människorna som ger orden "dålig smak" en helt ny mening. De festar i princip varje dag och dansar sämre än Carlton Banks. Tjejerna är i förhållande till killarna rätt okarismatiska. Men i förhållande till en medelamerikan är de löjligt karismatiska. De klär sig som skit, dansar som skit och slåss mest hela tiden. Killarna är de som gör showen. De två killarna uppe till vänster är de som gör showen. Med lite assistans från de andra två. Längst upp till vänster har vi The Situation. Bredvid honom är Pauly D. Jag kan inte göra programmet rättvisa här i text. Det måste ses. Finns på olaglig väg lite här och där.
THAT OLD SAYING, HOW YOU ALWAYS HURT THE ONE YOU LOVE, WELL, IT WORKS BOTH WAYS.
Är du någorlunda intresserad av Star Wars, eller film för den delen, och har sjuttio minuter till övers. Borde du kolla på denna videorecension av Star Wars: The Phantom Menece. Nu har samma geni gjort en videorecension av Avatar. Även om jag inte håller med han om allt, är han väldigt roande.
THE ONLY REASON FOR TIME IS SO THAT EVERYTHING DOES NOT HAPPEN AT ONCE.
Citatet ovan älskar jag. Det har så många dimensioner. Du kan läsa in väldigt mycket i det. Albert Einstein som sa det. Hur kan man inte gilla det liksom. Till det jag försökte komma till, utan att lyckas så bra. Har du trettiotvå minuter till övers tycker jag du ska se den Vackra James Franco fullständigt förstöra ett rum. Ett stycke konst i mitt tycke.
SOMETHIN' FILLED UP MY HEART WITH NOTHIN'. SOMEONE TOLD ME NOT TO CRY.
Sitter i Stavanger, Norge. Söker jobb som aldrig förr. Mitt sätt att kravla mig upp ur den grop jag grävt. Det känns som att det går bra. Dialekten här däremot. Det är svårare att förstå, än hur folk kan rösta på Sverigedemokraterna. Vi är i Norges svar på Skåne. Men vi är nog snart Silvstedtifierade. Jag tänkte slänga upp ett grymt klipp från youtube. Fick dock för mig att jag gjort det förut, men hitta det inte. Så jag lägger upp det. Det är den alldeles för ouppmärksammade gruppen Arcade Fire. Observera att låt två också är med i trailern till den fina Where the wild things are. Texten i Wake up är mycket passande till filmen.
