DANNY IS LYING UNDER A THIN WHITE SHEET ON MY BED, STARING AT THE TELEVISION. WADDED-UP PIECES OF KLEENEX ARE SCATTERED ON THE FLOOR BY THE SIDE OF THE BED, NEXT TO A DECK OF TAROT CARDS AND AN AVOCADO.

Jag blir uppriktigt förbannad när jag läser böcker, texter, manus eller vad fan som helst när författaren formulerar sig på ett nästan magiskt sätt. Formulerar sig på ett sätt så att det känns som att det inte skulle kunna formuleras på ett annat sätt. Just nu läser jag Bret Easton Ellis bok The Informers, för andra gången. Jag börja denna omläsning på grund av att jag skulle skriva högskoleprovet, och ville få igång mitt engelska läshuvud. Det är när jag läser boken för andra gången, och redan vet vad den går ut på, som jag ser stilistiken extra skarpt. Jag älskar Easton Ellis samtliga böcker, men vad gäller språk och stil tycker håller jag denna högst. Jag älskar att bli hänförd av den olyckligt, ytliga, drogberoende, fruktansvärt rika och solbrända tillvaron hos dessa människor. Jag drömmer om boken. Jag vill att alla läser den här boken. och läs den på dess originalspråk. Det gäller alla Easton Ellis böcker. Det gäller även Chuck Phalaniuk, Cormac McCarthy.

Att jag sen inte är den första att skriva en hyllning till Easton Ellis är en sak. Men att jag läser en novell skriven av Easton Ellis och i den fastnar för en speciell mening. Och att sen moderedaktören på King Magazine tipsar om just den novellen och citerar just den meningen jag fastnade för... Det får mig att bli knäckt. Det var ju jag som skulle tipsa om den. Fan. Väntade för länge. Skriver den ändå.
"He hated every movie he saw that year. He could barely concentrate on novels. The saddest National songs were all he could listen to."

Det är ju fan så att det skulle kunna ha handlat om MIG. Den handlar om MIG! Novellen kan läsas här.

Fan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0