Citatet ovan älskar jag. Det har så många dimensioner. Du kan läsa in väldigt mycket i det. Albert Einstein som sa det. Hur kan man inte gilla det liksom. Till det jag försökte komma till, utan att lyckas så bra. Har du trettiotvå minuter till övers tycker jag du ska se den Vackra James Franco fullständigt förstöra ett rum. Ett stycke konst i mitt tycke.

Sitter i Stavanger, Norge. Söker jobb som aldrig förr. Mitt sätt att kravla mig upp ur den grop jag grävt. Det känns som att det går bra. Dialekten här däremot. Det är svårare att förstå, än hur folk kan rösta på Sverigedemokraterna. Vi är i Norges svar på Skåne. Men vi är nog snart Silvstedtifierade. Jag tänkte slänga upp ett grymt klipp från youtube. Fick dock för mig att jag gjort det förut, men hitta det inte. Så jag lägger upp det. Det är den alldeles för ouppmärksammade gruppen Arcade Fire. Observera att låt två också är med i trailern till den fina Where the wild things are. Texten i Wake up är mycket passande till filmen.

Det här är min högst personliga lista över 2009 års bästa filmer. En handfull filmer var aktuella för listan som till exempel: 500 Days of Summer, Where the Wild things are, och Invictus. Hursomhelst. Här följer 2009 års bästa filmer.

1. Moon. Första tanken som slår mig efter filmen är, ska Sam Rockwell ha Oscar för bästa manliga huvudroll eller bästa manliga biroll för denna film. Sam Rockwell har gått från klarhet till klarhet. Från en överspelande galning i Green Mile, och överspelande galning i Hitchhikers guide to the galaxy till att vara väldigt bra i The assasination of Jesse James... och väldigt bra i Choke. Nu fantastisk i Moon. Filmen utspelar sig i frmtiden på månen. Fotot är oklanderligt, rent med mycket kontraster. Scenografin är vacker och avskalad. En rymdstation på månen har nog aldrig varit så estetisk. Huvudkaraktären heter Sam Bell och arbetar med att utvinna en mineral på månen, Han är där själv och har snart varit där i tre år. Han har två veckor kvar innan hemresa, då en olycka inträffar och han får reda på saker om sig själv som han inte ens kunde drömma om var sanna. Gripande och tragiskt. Låter du den här filmen gå förbi, missar du något som du inte vill missa.

2. Up In The Air. Det var länge sen en film levde upp till mina förväntningar lika mycket som denna film. Jag hörde först om Jason Reitman då han skrev och regisserade den rätt underskattade Thank you for smoking. När han sen regisserade den fantastiska och av alla hyllade Juno, var han på allas läppar. Föga förvånande var det när hans nästa projekt, var mycket omtalat redan i inspelningsfasen. Att hemlighetsmakeriet runt filmen var stort, höjde bara intresset. Som jag skrev, så levde den verkligen upp till förväntningarna. Filmen handlar om Ryan Bingham. Hans jobb är att sparka folk åt företag som inte har ballar nog att göra det själva. Utöver det kretsar hans liv runt tre saker. Ha bästa möjliga medlemskort på de ställen han bor, och använder under sina resor. Komma upp i 10 miljoner flygmiles. och sig själv. Det är en film som stundtals är deprimerande. Men du lämnar biosalongen med ett leende på läpparna.

3. Adventureland. Har redan tjatat ganska mycket om den här filmen. Att den placeras så högt på min lista är framförallt tack vara manus. En rätt okomplicerad kärlekshistoria som är lätt att ta på. Manus är roligt, men inte till den utsträckning att man skrattar högt. Med ett ständigt leende på läpparna får man följa plumpfritt skådespeleri av Jesse Eisenberg och Kristen Stewart. Att det skriker åttiotal om hela filmen får mitt hjärta att slå ett extra slag. Allt från musiken till kläderna och värderingarna.
 

4. Precious: Based on the Novel Push by Sapphire. Att göra en film om en tjej som, håll i er nu, är analfabet. Otroligt överviktig. Har ett barn med Downs syndrom, är gravid med sitt andra barn. Fadern till barnen är hennes egen far. Hennes mor är den mest hemska mor du kan tänka dig. Att hon sen endast är sexton år. Att lyckas få in all den olyckan och misären på två timmar är anmärkningsvärt. Lee Daniels, lyckas verkligen. Filmen ger mig samma klump i magen som när jag så Monsters Ball, och Requim for a dream, första gången.Filmen består av en mycket speciell ensemble. Huvudrollen spelas av Gabouray Sidebe, som var helt okänd för mig innan denna film. Men gör en mycket bra insats. Mindre roller spelas strålande av Mariah Carey (Jag vet! Sjukt!), Lenny Kravitz och komikern Mo'nique. Där den sistnämnda i mina ögon är favorit till en Oscar för bästa kvinnliga biroll. Filmen är lika värd att se som, historien är hemsk.

5. The Hurt Locker. Den bästa filmen som gjorts om moderna krig. Är ganska säker på att det är vaad jag tycker. Den är enkel. Snyggt foto. Höghastighetskameror gör sig mycket bättre i en sån här film än på sändning från vilken tennismatch som helst. Jeremy Renner, har jag inte haft mycket till övers för. Men han gör en mycket övertygande insats som den något vårdslöse, bombdesarmeraren SSgt William James. Filmen utspelar sig i Irak. I filmen får vi följa ett team bomdesarmerare. Gripande och spännande filmm. Kathryn Bigelow heter kvinnan som har regisserat filmen. Hon har tidigare, gjort Point Break, och K-19: The Widowmaker. Den senare floppade så grovt att Bigelow, nästan stod utanför Hollywood. Med The Hurt Locker är hon klart inne igen. Är svårt att sätta fingret på vad som gör att den kommer så pass högt upp på min lista. Antar att det är helheten.

6. Inglourious Basterds. Ingen kan blanda brutalt våld och humor som Quentin Tarantino. Det krävs inget geni för att se det. Där Tarantinos filmer kan verka enkla i all sin våldsamhet, ser jag en kompexitet som är svårslagen. Allt från att båda orden i titeln är svårstavade. Vilket han bara ger förklaring på ett av dem( Besterds, för att de uttalar det så i filmen. Varför inglorious, stavats Inglourious vet väl bara han själv.) Att inledningscenen är så fantastiskt utdragen. Den liknar mer ett teaterstycke än ett filmstycke. Det faktum att Tarantino ville att Brad Pitt, Eli Roth och de andra skulle prata som sina karaktärer även då kameran inte rullade. För sitt eget roande. Han ville helt enkelt få hänga med karaktärerna han haft i sitt huvud de senaste åren. Hatten av för Tarantino.

7. The Road. Den här filmen dras ju med det prekära med att göra en film av en bok. En film av en till skyarna, höjd bok. Cormac McCarthy's The Road, eller Vägen som den heter på svenska. Boken och filmen för den delen utspelar sig i ett post-apocalyptiskt USA. Vi får följa en man och hans sons, kamp för överlevnad. Då alla djur, och alla växter är döda. Mannen spelas av Viggo Mortensen, och han gör det med bravur. Pojken spelas av Kodi Smit-McPhee, som också ska spela Oscar i Hollywoods version av Låt den Rätte komma in. Filmen är hemsk och vacker, och är i varje fall uppe och nosar på känslan boken förmedlar. Däremot är filmen inte ens nära lika spännande som boken. Tror nästan, att det är min kärlek till boken som gör att filmen som placerar sig så högt på denna lista.

8. I skuggan av värmen. Det har varit mycket Joel Kinnaman den senaste tiden. Med all rätt. Han förtjänar all uppmärksamhet han kan få. I den här svenska filmen får han skina ikapp med Malin Crepin. De regisseras förträffligt av Beata Gårdeler, som med sin regidebut gör en av de bästa svenska filmer jag sett. Det läggs inga fingrar emellan under hela filmen. Den handlar om Eva, som är grov missbrukare och försöker klara av sitt jobb som väktare. Under sitt arbete träffar hon Erik. En rätt så ensam polis som lever ett slentrianmässigt liv. De faller för varandra. Det är en film med lika delar ångest som ett hopp på det goda i människan.

9. 44 Inch Chest. Stoppa in Ray Winstone, John Hurt, Tom Wilkinson och Ian McShane i vilken film som helst så kommer jag se den. I denna film är ovan nämnda skådespelare i ett rum. I det rummet står en garderob. I garderoben sitter en kypare som haft en affär med Ray Winstones karaktärs fru. Kyparen ska dö. Filmen utspelar sig mer eller mindre uteslutande i detta rum och påminner mer om en teaterpjäs än, en film. Skådespelarna är fantastiska. Stämningen är fantastisk. Jag visste inget om filmen när jag tryckte på play. Därav är det här förmodligen den film som överraskat mig mest 2009.

10. Fantastic Mr. Fox. De som följt mitt bloggskrivande vet att jag hyser en villkorslös kärlek för Wes Anderson och hans filmer. Inte helt otippat är Wes Andersons, animerade film med på denna lista. Wes, har gett liv till Roald Dahls Fantastic Mr. Fox och gjort den i stop motion. Rösterna görs av de vanliga, Bill Murray, Jason Schwartzman, Owen wilson, Adrian Brodey. Plus George Clooney och Meryl Streep. Mr Fox (Clooney), vägrar sluta med det han är bäst på, stjäla saker. Bönderna lessnar på honom och bestämmer sig för att utrota honom. Det som gör att jag blir såld är att fotot påminner väldigt mycket om hans film The Royal Tenenbaums. Och hans sätt att använda sig av "kapitel", påminner också om det mästerverket. Det är helt enkelt mycket snyggt, mycket underhållande. Även kläderna från hans filmer är med i denna film.

Jag vill ursäkta att min lista över 2009 års bästa filmer inte kommit ut än. Jag stötte på problem när jag skrivit klart listan. Jag råkade helt enkelt komma över två filmer som förmodligen platsar på min lista. Omvärdera och så vidare. Så jag passar på att slänga iväg en "brag" och någon sorts hyllning. I tisdags, den tolfte fick min far en insändare tryckt i kuriren. Han är klok min far.

Jag sitter och skriver om de filmer jag tcker är 2009 års bästa. Jag känner mig inte riktigt redo. Så jag ger er Sammy Davis Jr istället. Sammy Davis Jr. var i mina ögon speciell. Han var trots sitt utseende med i The Rat Pack. På något sätt penetrera han en värld av vita entertainers, som hans goda vänner Frank Sinatra och Dean Martin. Det är egentligen inte så konstigt då, Davis Jr. fostrades till entertainer, Hans föräldrar var dansare och han följde med sin far på turnéer. Sammy Davis Jr. begåvades med en vacker röst och hans far lärde honom att dansa. Hans framgång ledde honom till föreställningar där bara vit publik var välkommen. Många av dessa uppträdanden ledde i sin tur till att dessa salonger öppnades för alla. En av mina absoluta favoritlåtar som jag, ocreddigt nog upptäckte genom Robbie Williams. Skriven av Jerry Jeff Walker, men görs bäst av Sammy Davis Jr.

Jag har alltid, det kanske är att ta i. Jag har länge varit fascinerad och road av romantisering av alkohol. Till den grad att jag själv försöker romantisera över den. Utan någon som helst framgång. Jag är inte tillräckligt framgångsrik, eller för den delen missbrukare, för att det ska finnas något i dessa romantiseringar. Jag tror det krävs att personen som kommer med själva 'romantiseringen', på något sätt står över sitt missbruk. Jag talar inte om Carl-Jan Granqvist eller Bengt Frithofsson, som dricker med andakt och hela palletten. Jag talar om personer som dricker med enorm glädje, och lika mycket tvång. Som personen vars citat jag använt som rubrik. Frank Sinatra. Mina föräldrar gillar inte mina utsvävningar om alkohol. De behöver inte vara oroliga. Ibland är kärleken till myten större än till produkten. Likt en fotbollssupporter som är mer kär i kärleken till fotboll, än till själva fotbollen.

Jag föreställer mig att de personer jag ofta citerar i mina rubriker, är lyckliga i sitt missbruk. Jag tänker på Dean Martin. George Best. Hunter S. Thompson. För att nämna några. Inser ganska snabbt att det inte är så. Jag kan tänka mig att alkoholiserade musiker, och fotbollspelare mår okej så länge de är aktiva. När karriären är slut, är livet slut. Tankekedjan slutar i, bland de tröttaste och tråkigaste kommentarerna man kan tänka sig. Hade alkohol uppfunnits idag, hade det förbjudits. Förmodligen sant. Men det hade kaffe också.

THE EDGE – there is no honest way to explain it because the only people who really know where it is are the ones who have gone over.
- Hunter S. Thompson.

Every now and then when your life gets complicated and the weasels start closing in, the only cure is to load up on heinous chemicals and then drive like a bastard from Hollywood to Las Vegas … with the music at top volume and at least a pint of ether.
 — Hunter S. Thompson.

I just look in the mirror, and go, what a fucking good looking fuck you are. Then I brighten up.
- Liam Gallagher

And when I'm luing in my bed, I think about life and I think about death-and neither one particularly appeals to me.
- Steven Patrick Morrissey

Kevin Smith är en av mina absoluta favoriter bland filmskapare. Hans manusförfattande är i absolut världsklass. Fullkomligt älskar hans dialoger. Jag brukar då och då klämma in ett marathon med hans filmer. De som bör ses är:

Clerks, låt er inte luras av att den är svartvit och har en budget mindre än Zlatans årliga spritutgifter.
Clerks 2, uppföljaren som kom tolv år senare lever helt klart upp till föregångaren.
Mallrats, Jedi mind tricks och Kryptonitkondom, inbakat i nån sorts kärleksdrama.
Chasing Amy, En av mina favoritfilmer. Tar upp de knepiga med svartsjuka för något som ens respektive gjort innan man träffade han/henne.
Dogma, Genialiskt manus! En humoristisk syn på kristendomen, och framförallt katolicismen.
Jay and Silent Bob strike Back, inte hans bästa verk men vid det här laget har man lärt sig att älska Jay och Silent Bob.
Zack and Miri Make a Porno, The Dutch Rudder. Say no more.

Jag räknar med att alla filmer finns på diverse illegala nedladdningsidor. Nedan följer ett mästerverk i dialogform. Se hela. Det är värt det!

Internet tillfredsställer mig inte. Med mer fritid att förvalta än någon kan förstå, behöver jag stimuleras av internet. Det finns en oändlighet av allt. Men denna oändlighet är som alla andra oändligheter: svårnavigerade. Jag hittar inget som jag finner stimulerande eller ens en smula intressant. För bara ett år sen följde jag fler än fem bloggar som jag tyckte var bra och underhållande. Jag misstänker att de som hade något att skriva då, har tomt på historiekontot. Uttömda på intressanta saker. Varför kommer det inte upp några nya förmågor på blogghimlen då? Förmodligen för att de som har något vettigt att dela med sig har redan gjort. Och att övriga med talang för att blogga inte vill göra det helt enkelt. Jag antar att jag får hålla tillgodo med att folk delar med sig av plattityder på Facebook.

Nu har inte jag vart iväg på något äventyr sen Delilah, klippte av Samsons hår. Ändå är det ytterst tacksamt att komma hem efter en kväll i misär. Även om det innebär att man utanför sin port möts av den största, matigaste och mest illaluktande spya, du kan tänka dig. Torsten Flinck hade sagt att det var den äckligaste spya han någonsin sett. Keith Richards hade spytt efter en liten fluktning av denna spya. Väl inne i trapphuset hade välgöraren lämnat ett litet smakprov till de som kommer inifrån. Tack.