HOW GOOD MUSIC AND BAD REASONS SOUND WHEN WE MARCH AGAINST AN ENEMY.
Jag är förtjust i Rihanna. Jag gillar hennes musik som oftast. Jag gillar hennes utseende alltid. Men! Hennes så kallade album som hon nu släppt är det mest platta, tråkigaste och sämsta hon släppt ifrån sig. Det finns tre bra spår av fjorton möjliga. Jag skäms nästan att säga att jag älskar Robin Fenty som person. Besviken och sårad. Albumet är lika bra som konserten hon ställde in.
DEMOCRACY MEANS SIMPLY THE BLUDGEONING OF THE PEOPLE BY THE PEOPLE FOR THE PEOPLE.
Anders Borg är Europas bästa finansminister. En fin utmärkelse må jag säga och jag är nog beredd att hålla med. För finansministrar i övriga länder verkar ju inte riktigt ha full kontroll på läget. Det är Borg som styr den borgerliga regeringen, det är jag övertygad om. Reinfelt är en marionett i sammanhanget. Det är omöjligt att någon vars favoritmusik är Da Buzz, har förstånd nog att styra ett land. Borg må vara duktig på vad han gör men han är en ryggradslös fegis. Ser inte en skymt av han någonstans. När den förbannat instabila plattformen som är Europa ska diskuteras i Agenda är han som bortblåst. Pagrotsky står där istället. Det är Borg som ska stå där. Skitsamma. Svensk politik är löjligt uddlös för tillfället. Stiltje och ingen vill göra nåt. Juholt ska vi inte ens gå in på. Han är död för mig.
Något som däremot är intressant är amerikansk poltik. Fyfan vad de republikanska kandidaterna är underhållande. Den ena dummare än den andra. Jag rekommenderar er alla att kolla varje avsnitt av The Daily show with John Stewart. Underhållande och utbildande. Se även SNL's spoof på republikanernas debatt med Alec Baldwin. Finns att tanka. Är ni lika intresserade som jag bör ni även se serien West Wing. Orkar ni inte det så se åtminstone dokumentären The War Room, om Bill Clintons presidentkampanj.
POETRY AND HUMS AREN'T THINGS WHICH YOU GET, THEY'RE THINGS WHICK GET YOU. AND ALL YOU CAN DO IS GO WHERE THEY CAN FIND YOU.
RUNNING HELPS ME STAY ON AN EVEN KEEL AND IN AN OPTIMISTIC FRAME OF MIND.
Ut i mörkret och löpa. Bra natt och tidig morgon.
WE TEND TO FORGET HAPPINESS DOESN'T COME AS A RESULT OF GETTING SOMETHING WE DON'T HAVE, BUT RATHER OF RECOGNIZING AND APPRECIATING WHAT WE DO HAVE.
Natten mellan fredag och lördag slog något slint i huvudet på mig. Allt tyder på det. Från att ha gått runt med en sinnesstämning som påminner om ett spöregn på en kyrkogård, har jag bytt till det motsatta. Om det var min nyktra fredag tillsammans med berusade vänner, eller om det var att få höra det jag redan hört ytterligare tio till femton gånger vet jag inte. Vaknade upp lycklig gjorde jag oavsett. Att vara glad skrämmer vettet ur mig. Känns som att min hjärna spelar mig ett spratt för att sen attackera med ångest nog för en heroinist på avgiftning. Jag är en Zeppelinare formad till tusen regnbågar och skrattande barn, i väntan på ett Blitzkrieg av historiska mått.
Eller så är jag bara glad. Jag lider för tillfället av en otroligt sund dygnsrytm och ett behov av att röra på mig som jag inte känt på ett halvår. Jag blir bjuden på mat, jag bjuder på mat och personer i min omgivning smittar mig på samma sätt som jag hoppas att jag smittar dom. En rolig lördag och en trevlig söndag med en gammal vän var startskottet på det här välmåendet. Ber till all världens ateister att det håller i sig.
MY OLD DRAMA COACH USED TO SAY, 'DON'T JUST DO SOMETHING, STAND THERE.' GARY COOPER WASN'T AFRAID TO DO NOTHING.
Go ahead, make my day!
CONVERSATION ABOUT THE WEATHER IS THE LAST REFUGE OF THE UNIMAGINATIVE.
Vad är det för fittväder? Jag vet inte vad jag ska sätta på mig och stannar därför i sängen hela jävla dagen.
IN THE END, WE WILL REMEMBER NOT THE WORDS OF OUR ENEMIES, BUT THE SILENCE OF OUR FRIENDS.
När få saker uppmuntrar mig och när jag har blivit ett "cyniskt rövhål", hittar jag mig ofta sökandes efter något som får mig att känna något. En låt, en text, en film, en stand up, vad som helst egentligen. Häromnatten kom jag att tänka på en rad av Ernest Hemingway, som är genialisk i sin enkelhet och korthet. Den raden är så kallad Flash fiction, vilket är korta eller extremt korta romaner. Dit skulle jag även vilja ställa ett inlägg på twitter som Bret Easton Ellis skrev förra veckan som löd: "This is how your life changes: someone tells you something.". Vet inte riktigt om det platsar, men jag vill att det ska göra det. Tillbaka till Hemingway. Han fick en fråga att författa en roman på sex ord. Han gjorde det på ett makalöst sätt och detta är vad han kom fram till:
For sale: Baby shoes, never worn.
For sale: Baby shoes, never worn.
HOW CAN A WOMAN BE EXPECTED TO BE HAPPY WITH A MAN WHO INSISTS ON TREATING HER AS IF SHE WERE A PERFECTLY NORMAL HUMAN BEING.
No shit?
IT'S HARD TO ARGUE AGAINST CYNICS - THEY ALWAYS SOUND SMARTER THAN OPTIMISTS BECAUSE THEY HAVE SO MUCH EVIDENCE ON THEIR SIDE.
I avsnitt sju av säsong femton av South Park drabbas Stan av cynism. Han börjar se allt som skit. Eller som jag ser det, han började se allt för vad det egentligen är. Måndagar är vanligtvis en bra dag för mig som följer många serier. Det är Family Guy, Allen Gregory, Boardwalk Empire, Walking Dead, Dexter, How to make it in America och Homeland. Jag ser fram emot måndagar, och att ha det lite fullt upp med att se alla avsnitt. Men jag kan inte komma ihåg senast jag såg ett avsnitt av någon serie och kände wow. Jag tycker allt är grått, spretigt och allmänt uttråkande. Likadant med film. Det har kommit en bra film i år. En som jag skulle ge över två i betyg. Allt är bajs. Det är jag och Stan.
HIDING IN MY ROOM, SAFE WITHIN MY WOOMB, I TOUCH NO ONE AND NO ONE TOUCHES ME. I AM A ROCK, I AM AN ISLAND. AND A ROCK FEELS NO PAIN, AND AN ISLAND NEVER CRIES.
Hiding in my room, safe within my womb,
I touch no one and no one touches me.
I am a rock,
I am an island.
And a rock feels no pain;
And an island never cries.
Senast jag var lycklig en längre period än en dag var 2008. Lycklig och bekymmerfri. Jag dansade en sommar. Den sommarn varade från min födsel till den sista månaden av herrens år 2008. Vart herren sen tog över vet jag inte. Det finns ju den historien om mannen som vid sin död ser sitt liv som fotspår i sanden. När hans liv varit till belåtenhet är det två uppsättningar fotspår. Hans egna och guds. När livet var tufft är det bara en uppsättning fotspår. Vart var du då? frågar mannen gud. Det var då jag bar dig, svarar gud.
Allt har inte vart dåligt. Jag har varit kär. Jag har till och med älskat. Men den sanna lyckan har aldrig infunnit sig längre än ett dygn. Ett dygn är maxtiden du kan lura hjärnan att allt är bra. Möjligen lider jag av någon lindrig form av manodepressivitet. Vet inte. Just nu, just i natt ser jag inget positivt. Allt är svart. Men det är det som oftast. Det finns olika nyanser av mitt svart. Just nu är det så svart det kan bli.
På min strand med mina fotspår är det ett ensamt par fötter som rör sig långsamt framåt efter den första december 2008. Gud dränkte sig den dagen och nu är det endast jag som går i cirklar och släpar fötterna efter mig i sanden.
