LET HER TREAT YOU LIKE A CRIMINAL, SO YOU CAN TREAT HER LIKE A PRIEST. GIRLS FORGIVE MY HUMAN MIND, GIRLS FORGIVE ME ONE MORE TIME. NEVER TELL THE ONE YOU LOVE THAT YOU DO, SAVE IT FOR YOUR DEATHBED. AND DO EVERYTHING SHE'D NEVER DO.
När jag mår bra skriver jag inte. Det är som att min kreativa sida, skuggas av min lycka. Och i skugga växer inget. Det är en balans av personligt och ekonomisk välstånd, samt med en oro. Tillsammans bildar de en sorts romantisk melankoli. Jag är mer deprimerad än vad jag egentligen är. Jag är deprimerad på ett bra sätt. Jag identifierar mig med musik, jag identifierar mig med texter och jag identifierar mig med filmer. Och jag skriver. Ibland bra, ibland skit. Men jag gör det och jag trivs med det. Min kreativitet, kräver skugga sol och tårar för att växa. Den senaste månaden, har jag haft den balansen jag beskrivit ovan. De senaste dagarna, har jag tappat det. Jag har blivit, uppgiven och trött. Ledsen. Jag hör fortfarande texterna i musiken. Men det vackra i dess dysterhet gör mig inte glad. Jag famlar i mörkret. Jag vet ingenting om det som är det viktigaste i mitt liv nu. På onsdag vet jag kanske mer. Just nu är den minsta sortens lycka, endast en parentes i det jävla mörker som omsluter mig. Och i konstant mörker växer ingenting.
SO YOU THINK THAT MONEY IS THE ROOT OF ALL EVIL. HAVE YOU EVER ASKED WHAT IS THE ROOT OF ALL MONEY?
Större här.
THERE ARE PEOPLE IN THE WORLD SO HUNGRY, THAT GOD CANNOT APPEAR TO THEM EXCEPT IN THE FORM OF BREAD.
Ikväll vankas det herrmiddag. Trerätters, med en mycket experimentell förrät signerad mig. Till allt inmundigas Norges bästa öl, Borg. Vi hade helst druckit en vit Nya Zelends chardonnay till förrätten, en årgångs Penfolds till varmrätten och någon Riesling till efterrätten. Men Borg får duga. Mer än så har jag inte. Eller lite till. 
MOST PEOPLE ARE OTHER PEOPLE. THEIR THOUGHTS ARE SOMEONE ELSES OPINIONS, THEIR LIVES A MIMICRY, THEIR PASSIONS A QUOTATION.
Det här är allt jag bjuder på idag.
WE SAY THAT SLAVERY HAS VANISHED FROM EUROPEAN CIVILIZATION, BUT THIS IS NOT TRUE. SLAVERY STILL EXISTS, BUT IT APPLIES ONLY TO WOMEN AND ITS NAME IS PROSTITUTION.
Häromdagen såg jag en dokumentär om prostitution i Tyskland. I Köln ligger en bordell belägen i ett hus på tolv våningar. Med hundratjugo prostituerade, åttio anställda och ca tusen kunder per dag. I Tyskland är detta lagligt och det betalas skatt på det hela. Dokumentären heter 'Som en Pascha' och i den får vi följa en svenska dokumentärfilmare som intervjuar män som är kunder på bordellen, kvinnor som säljer sig på bordellen, chefen för bordellen och andra anställda. Jag är emot all sorts prostitiution. Man exploaterar den som säljer sig, man eller kvinna. Jag är övertygad om att i alla fall av människor som säljer sig, så skulle de hellre vilja tjäna sina pengar på annat sätt. Det är påtvingat. En exploatering och ett förtryck. Jag tycker det räcker som argument, men jag har fler. Det argument som flera av de intervjuade använder sig av är för mig helt befängt och utom denna värld. Flera påstår att de gör världen en tjänst. För skulle inte deras tjänster finnas skulle män istället vara tvungen att våldta. Va?! Vem i sina sinnens fulla bruk kan påstå att mannen är så kåt att han inte kan stå emot lusten att knulla? För det första finns inte den driften hos män. Skulle den finnas så är det en mix av arv och miljö. Och detta är sjuka människor som bör få hjälp. Inte ett ställe att gå till för att leva ut sina "behov". För det andra, om det behovet finns. Hur fan kan det inte duga med att onanera? Jag är sjukt bra på att runka. Jag har tränat halva mitt jävla liv. Dokumentären är inte så värst bra, men man blir berörd av den. Så många människors bittra öde och sjuka värderingar. Den är hur som helst intressant. Den är tyvärr borttagen från SVT Play då den innehåller en dela grova scener. Men den finns att ladda ner på en olaglig sida nära dig.
FASHION IS A FORM OF UGLINESS SO INTOLERABLE THAT WE HAVE TO ALTER IT EVERY SIX MONTHS.
Igår när jag gick från mitt hem såg jag en man i trettioårsåldern, som satt i en trappa till en frisör. Bredvid honom satt två män, några år yngre. Med dem satt två tjejer i tjugoårsåldern. Den ena tjejen satt och höll vad som såg ut som en isbit mot vad som såg ut som mannens nypiercade öra. Jag kvävde ett skratt och tog några snabba steg. Jag kom att tänka på orden 'Guilty pleasures', och att det inte någon bra översättning på det. I mitt huvud så har 'Guilty pleasures' handlat om musik man gillar, men skäms över att man gillar den. Jag kan förmodligen hela GES första album utantill. Men det skulle jag aldrig berätta. Har de ens gjort fler album förresten?
Min nästa tanke, var pinsamma saker man velat göra/ha i olika sammanhang, och kom att tänka på en sak som jag var väldigt nära att göra i mina tonår. Men väldigt få känner till. Jag ville pierca mig i näsan. Jag tackar min mor för att det aldrig blev av. Hon förklarade lite om infektionsrisker och jag drog mig ur. Jag antar att det här var i samma veva som jag var i Stockholm för att köpa Buffalo, men min far förbjöd mig. Tack, far för det. Rille köpte. Han var gladare än vad jag var. Det är han förmodligen fortfarande.
Att modet går i cykler är inget nytt. Vissa saker borde dock inte hamna i dessa cykler. De bör bli portade, från alla människors modemedvetenhet. Piercingar, Buffalo, Psycho cowboy med mobilficka och revär, Savannbyxor, Piratbyxor, wife beater-linnen. Det är bara ett axplock av det jag aldrig vill se igen. Jag har aldrig varit en modeslav. Jag köper det jag tycker är snyggt och sitter bra. Det är bara otur att de sakerna oftast är moderna. För att ge ett exempel på hur förslavad man är mot sin vilja så ska jag berätta om mina jeans. Just det, jag äger ett par jeans. De köpte jag i somras. Innan det var det nog fyra år sen jag köpte ett par jeans. Det var ett par semi-baggy Acne, med ett par revor på benet. Jag hade de jeansen jämt. De jeansen jag köpte i somras, har jag väldigt ofta men långt från jämt. Jag fastnade istället i chinos. Jag köpte ett par marinblå, och hade de jämt. Saknar dom fortfarande. Men de har jag bytt ut mot, marinblå, beigea och svarta chinos. Hur kommer det sig att det blev chinos då? I mitt huvud är det för att de satt bra och var snygga. Men egentligen är det ju självklart för att det var modernt. Modevärlden hjärntvättar oss. Men jag har inget emot det. Vi är alla spädbarn i konsumtionens krubba.
När jag kom fram till att jag skulle skriva detta, kom jag att tänka på ett par sandaler från Jil Sander. För några år sedan ville jag döda för att få dom. Jag fick dom inte och dödade således ingen. När jag kom att tänka på dom så, tänkte jag att de var hiskeligt fula. Hur kunde jag tycka dom var snygga? Så jag googlade fram en bild på dom, och jag tycker fortfarande de är snygga. Just det. Ni hörde det. Jag tycker ett par sandaler är snygga.
MUSIC DOESN'T LIE. IF THERE IS SOMETHING TO BE CHANGED IN THIS WORLD, THEN IT CAN ONLY HAPPEN THROUGH MUSIC.
Så mycket bättre.
CALL YOUR GIRLFRIEND, IT'S TIME YOU HAD THE TALK. GIVE YOUR REASONS, SAY ITS NOT HER FAULT. THAT YOU JUST MET SOMEBODY NEW.
AND WOULDN'T CHANGE BY THE CHANGE, OR THE GAME, OR THE FAME, WHEN HE CAME, IN THE GAME, HE MADE HIS OWN NAME.
Häromdagen uppträdde Kanye West i New York. Han spelade sitt album My beautiful dark twisted fantasy. Från början till slut. Med lite bonus. Med sig på scenen hade han Bon Iver's Justin Vernon, Nicki Minaj, Rick Ross, Pusha T, Swizz Beatz, CyHi Da Prynce, Ryan Leslie och John Legend. Justin Vernon verkar ha stått på scen hela tiden. Självklart bjöd han på en klassisk "Kanye-Rant" också. Tjabbade på om allt från George Bush, Matt Lauer till Taylor Swift. "If I wasn't drunk I would've been on stage longer." Här har ni Kanye:
I WAS ALWAYS DREAMING ABOUT VERY POWERFUL PEOPLE, DICTATORS AND THINGS LIKE THAT. I WAS JUST ALWAYS IMPRESSED BY PEOPLE WHO COULD BE REMEMBERED FOR HUNDREADS OF YEARS, OR EVEN, LIKE JESUS, BE FOR THOUSANDS OF YEARS REMEMBERED.
Jag hade ju en liten utläggning igår om att jag inte bara syssla med saker som för den allmänna massan kan uppfattas som svåra. Till exempel så utövar jag den raka motsatsen mot dessa svårt pretentiösa utläggningar om populärkultur. Det här är något jag hatar att läsa om. Det är det näst mest ointressanta efter att höra om någons dröm. Drömmar, kan ni behålla för er själva. Det gäller även gymma. Fyyfan vad jag inte vill läsa om folks tränande. Ändå tar jag upp skiten nu. Det är ett fint och bra gym, jag går på. Det kostar 450nok i månaden. Bara det är nog att gå dit. Det jag vill säga, är att det finns fan inget som är så primitivt som att vara på gymmet. Stå och svettas i en stepmaskin eller ligga och stånka med vikter. Det är sällan jag känner mig så ofager som på gymmet. Men fan vad jag mår bra när jag går därifrån. Jag har gått ner 11kg på tre månader och jag mår bättre fysiskt än någonsin. Den mentala biten lämnar vi därhän. Jag vill väl säga att jag är klar med viktminskningen.( [X] hidden brag.) Nu ska det bygga muskler är tanken. Jag vill inte bli stor, bara ha en bra fysik. Det är en mix av fåfänga och en mån av min hälsa. Jag skulle inte ha något emot att se ut som Justin i trailern nedanför dock. Jag vill inte se ut som Arnold, men han är skön på sitt sätt. Läs bara citatet i rubriken, och kolla på han från Puming Iron.
LOVE IS THE ANSWER, BUT WHILE YOU ARE WAITING FOR THE ANSWER SEX RAISES SOME PRETTY GOOD QUESTIONS.
ASHTON KUTCHER GET THE FUCK AWAY FROM NATALIE PORTMAN SHE'S TO FUCKING GOOD FOR YOU!
Jag vet att flera personer av det kvinnliga könet inklusive min flickvän, är väldigt förtjusta i herr Kutcher. Min flickvän hade tillomed han som bakgrundsbild i sin gamla telefon. Jag kan väl hålla med att han ser bra ut. Men Natalie Portman. Hon spelar i en helt annan liga. Han ska hålla sina smutsiga händer borta från henne. Och är inte det här typ samma film?
THE SMALLER THE UNDERSTANDING OF THE SITUATION, THE MORE PRETENTIOUS THE FORM OF EXPRESSION.
Jag vet att jag ofta framställer mig själv som pretentiös och svår. Ibland vill jag verka vara svår. Men oftast är jag bara det. Jag har den smaken. Jag vill att saker ska vara svårtillgängliga, svåra att förstå och svåra att ta till sig. Det gör skaran som gillar det mindre, och därmed mer speciell. Men skaran är knappast exklusiv. Jag kollar inte tyska stumfilmer från sekelskiftet, jag kollar på Wes Andersons filmer. Jag kollar på Darren Aronofsky's Pi. Jag läser, Easton Ellis och Palahnuk. Jag lyssnar på The National och Volcano Choir. Visst det kanske är smalt, men det är filmer som miljoner sett. Böcker som miljoner läst och låtar som miljoner lyssnat på. Det smala i populärkultur är garanterat det som tar upp mest mitt huvud. Men jag gillar annat också. Jag älskar Kanye West's nya album. Jag längtar efter filmen Tron Legacy. Jag kommer läsa varje ny Dan Brown-bok. Jag har förmodligen lyssnat på varenda jävla deckare från Norden. Jag säger inte att de är bra, men jag har fan tagit mig igenom ALLA. När jag letar efter musik, letar jag efter remixer på Robyn-låtar.
Jag kollar trailers mer än någon jag känner. Inte bara de smala eller de stora filmerna. Alla filmer. Jag kollar trailers för romantiska komedier och dör lite inombords. Men när nästa film med Fergies kille är på gång kommer jag se trailern för den med. Jag läser om filmer, och blir glad när första bilden från Sherlock Holmes 2, dyker upp och Noomi Rapace syns bredvid Robert Downey Jr.(Julian från Less than zero ffs!) och Jude Law. Stolt svensk typ.
Jag är inte bara deppig och svår. Jag tycker bara det är de sakerna som är lättast att skriva om. Jag ser ingen anledning att skriva om saker andra alltid skriver om. Jag skriver om de saker jag tycker om. Mår jag dåligt, försöker jag beskriva det på mitt egna sätt. Jag försöker vara kreativ. Ibland blir det bra, ibland blir det bara pajjigt och ja, pretentiöst. Jag vill kunna skriva som Easton Ellis, Strage och Virtanen. Tills jag är på deras nivå tränar jag. Det här är min jävla träning. Den korta berättelsen till exempel skrev jag för någon vecka sen. Den bygger på låten About Today med The National. Det är den låten i min hjärna. Det är ren fiktion. Vad jag ser när jag lyssnar på låten. När jag skrivit klart och läste igenom den skämdes jag lite. Dels för att det var så mycket av mitt liv sen tonåren som lyste igenom tyckte jag. Jag tyckte heller den inte var så bra. Men jag visste inte vad jag skulle ändra på, så jag sket i att publicera den. Men igår natt la jag bara ut skiten utan att läsa igenom den en gång till. Hoppas någon tyckte det var bra. Vill du göra texten rättvisa. Lyssna på låten. Läs låt-texten och läs min korta historia med nya ögon. Typ. Lyckades väl få detta pretantiöst också. Men det skiter jag i. It's me bitches!
Låten:
Jag kollar trailers mer än någon jag känner. Inte bara de smala eller de stora filmerna. Alla filmer. Jag kollar trailers för romantiska komedier och dör lite inombords. Men när nästa film med Fergies kille är på gång kommer jag se trailern för den med. Jag läser om filmer, och blir glad när första bilden från Sherlock Holmes 2, dyker upp och Noomi Rapace syns bredvid Robert Downey Jr.(Julian från Less than zero ffs!) och Jude Law. Stolt svensk typ.
Jag är inte bara deppig och svår. Jag tycker bara det är de sakerna som är lättast att skriva om. Jag ser ingen anledning att skriva om saker andra alltid skriver om. Jag skriver om de saker jag tycker om. Mår jag dåligt, försöker jag beskriva det på mitt egna sätt. Jag försöker vara kreativ. Ibland blir det bra, ibland blir det bara pajjigt och ja, pretentiöst. Jag vill kunna skriva som Easton Ellis, Strage och Virtanen. Tills jag är på deras nivå tränar jag. Det här är min jävla träning. Den korta berättelsen till exempel skrev jag för någon vecka sen. Den bygger på låten About Today med The National. Det är den låten i min hjärna. Det är ren fiktion. Vad jag ser när jag lyssnar på låten. När jag skrivit klart och läste igenom den skämdes jag lite. Dels för att det var så mycket av mitt liv sen tonåren som lyste igenom tyckte jag. Jag tyckte heller den inte var så bra. Men jag visste inte vad jag skulle ändra på, så jag sket i att publicera den. Men igår natt la jag bara ut skiten utan att läsa igenom den en gång till. Hoppas någon tyckte det var bra. Vill du göra texten rättvisa. Lyssna på låten. Läs låt-texten och läs min korta historia med nya ögon. Typ. Lyckades väl få detta pretantiöst också. Men det skiter jag i. It's me bitches!
Låten:
WE DANCE FOR LAUGHTER, WE DANCE FOR TEARS, WE DANCE FOR MADNESS, WE DANCE FOR FEARS, WE DANCE FOR HOPES, WE DANCE FOR SCREAMS, WE ARE THE DANCERS, WE CREATE THE DREAMS.
Bäst idag. Ville ha studioversionen men det här duger bra. Idol, och alla annan verksamhet som sysslar med covers kan knulla sina morsor. Det här är en cover!
YOU WERE A KINDNESS WHEN I WAS A STRANGER, BUT I WOULDN'T ASK FOR WHAT I DIDN'T NEED. EVERYTHING'S WEIRD AND WE,RE ALWAYS IN DANGER. WHY WOULD YOU SHATTER SOMEBODY LIKE ME?
The National släppte igår en Expanded edition av sitt album High Violet. Jag fascineras över hur ett band kan ha så här konstant hög nivå på sina låtar. The National är för mig det bästa som hänt populärkulturen sen filmkameran uppfanns.
A WRITER IS CONGENITALLY UNABLE TO TELL THE TRUTH AND THAT IS WHY WE CALL WHAT HE WRITES FICTION.
Han ligger på sidan och tittar på hennes rygg. Bredvid henne är en spegel och han ser sitt ansikte i den. Ansiktet är blekt. Håret på hans huvud är tunt och under den sneda luggen syns en av vikarna. Hon har en vit t-shirt på sig. Varje gång hon tar upp ett plagg från golvet spänner sig den vita t-shirten över ryggen på henne och spännet från bhn sticker ut som en böld eller en antenn av något slag. Hon lyfter upp plagget hon tagit upp från golvet och viker det i luften. T-shirten hänger slappt mellan skulderbladen och bölden gömmer sig. Han blir irriterad på det där jävla spännet utan att veta varför. Han tänker på något annat. Han tänker på pengar. Hur fan ska jag få ihop det nu? han hör sina egna tankar och inser hur jävla dumma de är. Pengar är väl knappast det viktiga nu. Tänker han irriterat. Irritationen är fastetsad. Han vet det. Den går inte bort.
"Du gör verkligen det här?" Säger han. Det är det första någon säger på fem minuter. Hon viker fortfarande kläder och stannar upp mitt i en rörelse. Hon gör en ansats för att vända sig om och se på honom, men tvekar och viker klart tröjan. Han har aldrig sett henne använda den där tröjan."Jag har inget val." Säger hon lite för högt. Han vänder upp blicken i taket och väntar på att hon ska fortsätta. Det kommer inget mer. Han vänder ryggen mot henne och hon känner och hör att han vänder sig om. Hon ser på hans rygg och tänker att hon borde tycka synd om honom. Hon tycker inte synd om honom. Med avsky för sig själv inser hon att hon tycker han är patetisk. En liten patetisk människa. "Kan du skjutsa mig dit?" Hör hon sig själv säga, innan hon inser hur grym frågan är. Herrejävlagud tänker han och svarar "javisst". Vem fan säger javisst, tanker han samtidigt som han blundar.
"Du behöver inte skjutsa mig, det var dumt." Säger hon och han tror henne men svarar; "Det är inga problem." Han låter inte trovärdig. "När ska vi åka?" Frågar han med sprucken röst. Han blir orolig att det låter som att han gråter och vänder sig om för att hon ska se att han inte gråter. "Typ snart." Säger hon samtidigt som hon ser på honom i spegeln. Deras blickar möts, men det är tomt. Han sneglar på sig själv. "Får du egen säng där?" säger han och flyttar huvudet lite närmare hennes rygg. Överväger att ta henne på ryggen. Slår bort tanken och tittar upp på spegeln. Vinkeln är fel så allt han ser är väggen bakom honom. Hon letar efter något på golvet och svarar; "ja" lite försent. Hon märkte det själv och lägger till; "Det är klart jag får." Hon hör sin egen ton och känner sig dum. "Ska ni dela rum eller sover någon i vardagsrummet?" Frågar han snabbt, och försöker låta gladare än vad han är, men är inte helt säker på att han lyckas. "Vardagsrummet, du behöver inte skjutsa mig." Svarar hon med en ton som säger att det räcker nu. Han förstår. Än mer irriterad. Han vet att den växande irritationen kommer explodera i vansinne eller implodera, till apati och flykt från hur han egentligen känner. Hon tittar ner på sin resväska som är full. Hon vill säga något med vet inte vad. "Jag vet inte." Flyr ut från hennes mun utan att hon hinner hindra det. "Vad sa du?". "Jag sa inget, jag vet inte." säger hon tyst. Han tittar frågande på henne, men får ingen kontakt. Hon reser sig upp och vänder sig mot honom. Han slår bort blicken och tittar uttryckslöst upp i taket. "Jag måste göra det här." Säger hon och fäster blicken på honom. Men kolla på mig då tänker hon irriterat. "Kommer du tänka på mig?" Frågar han tyst. "Ja" svarar hon lite för snabbt och lite för högt, och han tror henne inte. "Kommer du tänka på mig?". "Ja" svarar han snabbt och högt, och hon vet att det är sant. Hon hade inte behövt fråga. Han tittar upp mot henne och frågar; "Hur mycket kontakt ska vi ha? och svara inte, jag vet inte." Hon slår ner blicken. Drar upp handtaget på resväskan och drar den mot dörren. Han följer henne inte med blicken. "Jag hör av mig när jag känner mig redo." Säger hon och tittar ner på sin resväska. "Om jag vill höra av mig då?" Frågar han irriterat. "Gör det inte." Han ser på henne. Hon ser på honom. Han funderar på att fråga om hon ska ha skjuts, men gör det inte. Han vill verkligen inte skjutsa henne dit. Båda slår bort blicken nästan samtidigt. Hon böjer sig ner och drar igen en dragkedja till ett fack på väskan som är tomt. En signal på att; nu går jag. Han vänder sig mot datorn igen. Lägger händerna handflata, mot handflata och trycker in händerna under kinden. "Jag går nu." Hon väntar på svar men han säger inte. Han ligger still med ögonen uppspärrade på laptop-skärmen. Det är inte en ikon på skrivbordet. Bilden på skrivbordsunderlägget föreställer en vacker segelbåt i en storm. Fotot är taget från båten. Hon lyfter väskan över tröskeln. Tittar ner på väskan, tvekar. Tar ett steg ut. Stänger dörren.
HALF THE WORLD IS COMPOSED OF IDIOTS, THE OTHER HALF OF PEOPLE CLEAVER ENOUGH TO TAKE INDECENT ADVANTEGE OF THEM.
HERRE. JÄVLA. GUD.
TAKE ME AWAY FROM THE HOOD, LIKE A STATE PENITENTIANARY. TAKE ME AWAY FROM THE HOOD, IN A CASKET OR A BENTLEY. TAKE ME AWAY, LIKE I OVERDOSED ON COCAINE. OR TAKE ME AWAY, LIKE A BULLET FROM KURT COBAIN.
I NEED MORE DRINKS AND LESS LIGHTS AND THAT AMERICAN APPARAL GIRL IN JUST TIGHTS SHE TOLD THE DIRECTOR SHE TRY'NA GET IN A SCHOOL HE SAID; "TAKE THEM GLASSES OFF AND GET IN THE POOL".
American Apparel har blivit kritiserade för deras lättklädda annonser och billboards med flickor som ser mycket unga ut. Jag gillar annonserna. De får folk att höja på ögonbrynen, därmed rasa och ge ännu mer uppmärksamhet. Kapitalism när den är som bäst(billigast). Någon som inte alls har något emot dessa annonser är herren längst ner.
'OH POOR SKY, DON'T CRY ON ME. DID SOMEBODY BREAK YOUR HEART AGAIN? OH POOR SKY, DON'T CRY ON ME. ARE YOU GONNA FALL APART AGAIN? MY HEAD PLAYS IT OVER AND OVER.
I Sverige är det något fult att vara ensam. Därför skriver vi om meningar fan att det ska låta mindre ensamt. "Jag var ute och åt själv." Så skriver man inte. Man säger inte så. Det är fel. För du äter alltid själv. Du kan inte äta som någon annan. Går du ut och äter utan sällskap så äter du ensam. Men vi vill inte vara ensamma. Flockdjur och allt det där. Jag gick på bio ensam. En vän gick nyligen på bio ensam. Jag blev avundsjuk. Jag har aldrig vart på bio ensam, men igår kunde jag inte komma på något som skulle vara mer avkopplande. Det är lustigt det där med att vara ensam. Jag har folk runt mig hela tiden, men känner mig väldigt ensam. Har gjort det i två veckor nu. Kommer känna mig ensam i två veckor till. Men det finns undantag. Idag hade jag ett fönster på sexton minuter då jag kände mig allt annat än ensam. Det är de sexton minuterna, som gör resten av tiden uthärdlig. Jag är övertygad att min bror är ensam ikväll. Han har vart allt annat än ensam de senaste dagarna. Att se han så glad de senaste dagarna har gjort allt lättare. En glad bror ger en lite mindre ledsen bror.
Jag vet inte om det är bättre att vara ensam, tillsammans med någon. Tror inte det. Man är lika ensam ändå.
FEAR? I KNOW NOT FEAR. THERE ARE ONLY MOMENTS OF CONFUSION. SOME OF THEM ARE DEEPLY STAMPED ON MY MEMORY AND FEW WILL HAUNT ME FOREVER.
Myten om att frukosten skulle vara det viktigaste målet mat på dagen har jag aldrig köpt. Ett glas kall cola och jag är good to go. Någon som däremot köpt in den myten är Hunter S. Thompson.
Breakfast is the only meal of the day that I tend to view with the same kind of traditionalized reverence that most people associate with Lunch and Dinner. I like to eat breakfast alone, and almost never before noon; anybody with a terminally jangled lifestyle needs at least one psychic anchor every twenty-four hours, and mine is breakfast. In Hong Kong, Dallas or at home — and regardless of whether or not I have been to bed — breakfast is a personal ritual that can only be properly observed alone, and in a spirit of genuine excess. The food factor should always be massive: four Bloody Marys, two grapefruits, a pot of coffee, Rangoon crepes, a half-pound of either sausage, bacon, or corned beef hash with diced chiles, a Spanish omelette or eggs Benedict, a quart of milk, a chopped lemon for random seasoning, and something like a slice of Key lime pie, two margaritas, and six lines of the best cocaine for dessert…. Right, and there should also be two or three newspapers, all mail and messages, a telephone, a notebook for planning the next twenty-four hours and at least one source of good music…. All of which should be dealt with outside, in the warmth of a hot sun, and preferably stone naked.
I ALWAYS LIKE TO KNOW EVERYTHING ABOUT MY NEW FRIENDS, AND NOTHING ABOUT MY OLD ONES.
Jag tänkte att jag ska komplettera min misär med en bra historia om min mycket goda vän, som nu befinner sig så långt öst du kan komma utan att ramla av kanten. Personen i fråga som vi kan kalla B, befinner sig vid tidpunkten av historien i ett sagoland i en öken, belägen i en mäktig republik i väst. Sagolandet heter Las Vegas. Hur B och hans vän Big B(BB) hamnade där är en fantastisk historia i sig. Men den sparar vi till en annan gång.
Delar av sällskapet rör sig på natten vidare mot nya jaktmarker. B och BB är självklart med. De ny jaktmarkerna visar sig vara en fin japansk restaurang. Dyrt och fint. Det passar perfekt för en full B och hans stulna soft air gun. De slår sig till bords. Beställer in underbar sushi och ytterligare underbara drycker. B dricker mer och smygskjuter iväg några kulor på diverse gäster. Inga större konstigheter. Det är sen gammalt, loksom. Tills han upptäcker ett bord med tjejer som B finner mycket tilltalande. Han skjuter några skott mot dom. Han skjuter igen. De blir märkbart irriterande. B ser sin chans att ställa sig i god dager och rätta till sina misstag. Han går propert, och så nykter som han bara kan vara över till deras bord. B, ber så otroligt mycket om ursäkt och han förklarar att han är lite full och försökte vara rolig. Han inser nu att det var barnsligt och han skäms över sitt tilltag. Tjejerna blir glada av ursäkten och ser på honom med ögon som säger; det där är en bra kille. B tackar för sig och går långsamt tillbaka till sitt bord.
Tjejerna ser honom gå iväg och precis innan de vänder bort blicken skriker Tom: - I'M A FUCKING PORN STAR! Och river av en salva i taket och går och sätter sig.
När historan utspelar sig har dess två hjältar befunnit sig i sagolandet en tid. De har blivit goda vänner med några av sagolandets invånare. En av deras invånare arbetar på en stor tidning. När hon bjuder med våra hjältar på en julfest med julklappsbyte blir de genast intresserade. De följer med urinvånarna till festen och dricker sin beskärda del av äggtoddy och annan dryck som passar tillfället(läs all sorts alkohol). Alla fantastiska drycker gör B lite berusad. Klapparna är vid det här laget bytta och öppnade. Någon har fått det ena och någon har fått det andra och någon har fått en soft air gun i form av ett automatvapen. Detta vapen hamnar förstås i vår vän Bs överförfriskade händer.
Delar av sällskapet rör sig på natten vidare mot nya jaktmarker. B och BB är självklart med. De ny jaktmarkerna visar sig vara en fin japansk restaurang. Dyrt och fint. Det passar perfekt för en full B och hans stulna soft air gun. De slår sig till bords. Beställer in underbar sushi och ytterligare underbara drycker. B dricker mer och smygskjuter iväg några kulor på diverse gäster. Inga större konstigheter. Det är sen gammalt, loksom. Tills han upptäcker ett bord med tjejer som B finner mycket tilltalande. Han skjuter några skott mot dom. Han skjuter igen. De blir märkbart irriterande. B ser sin chans att ställa sig i god dager och rätta till sina misstag. Han går propert, och så nykter som han bara kan vara över till deras bord. B, ber så otroligt mycket om ursäkt och han förklarar att han är lite full och försökte vara rolig. Han inser nu att det var barnsligt och han skäms över sitt tilltag. Tjejerna blir glada av ursäkten och ser på honom med ögon som säger; det där är en bra kille. B tackar för sig och går långsamt tillbaka till sitt bord.
Tjejerna ser honom gå iväg och precis innan de vänder bort blicken skriker Tom: - I'M A FUCKING PORN STAR! Och river av en salva i taket och går och sätter sig.
THOSE CENTS, YOU SAID YOU SENT ME ARE ROLLING ALONE. BURNING TRUTH ALONG IN ONE NIGHT, FOR I'M FEELING SAD.
Av alla känslor jag känner är det känslan av att inte ha någon makt över det som är viktigast i ens liv, som sticker ut. Sorg, rädsla, smärta och hungern efter bekräftelse är spelar inte på samma scen. Inte ens The Nationals sorgsna toner och texter får något att hända i mig. Jag är bedövad av ett spektra av känslor. De känslor du sparar till sist. De som ingen vill ha. Vad är viktigt för mig? En enda sak är viktig för mig just nu.
I WAS WORKING ON THE PROOF OF ONE OF MY POEMS ALL THE MORNING, AND TOOK OUT A COMMA. IN THE AFTERNOON I PUT IT BACK AGAIN.
De senaste dagarna har jag läs mycket poesi. Jag vet hur pretentiöst det låter, men det är sant. Jag har länge älskat att läsa och har de senaste åren läst och lyssnat på så mycket böcker att jag har ett bra boksnitt per år nu. Men dikter har aldrig riktigt funnits där för mig. Det hamnade hos en journalistisk hjälte att få upp mina ögon för detta. Fredrik Strages krönika om en bortgången vän. En mening, ett frö som långsamt gror. Det finns en otrolig mängd poesi på Internet. Av min måttligt empiriska undersökning än så länge, är min slutsats att större delen av poesiutbudet på Internet är ren skit. Hoffmaestroskit.
Nu ligger jag i min säng och jagar dikter av Tranströmmer till det lyssnar jag på återupptäckta Volcano Choir. Det namnet Volcano Choir. Att ett band kan 'pull off' ett namn med Volcano i, är sanningen ett tecken på dess storhet(coolhet). Jag läste idag eller igår att de uppträtt live för första gången. Var då tvungen att damma av deras Unmap. Jag borde självklart gjort det redan när jag hörde Kanye's Lost in the world från hans kommande album. Där Justiv Vernon's refräng på spåret Still från Unmap, utgör refrängen till Kanye's låt. Det är med viss återhållen skam, jag erkänner att jag inte kopplade direkt.
Oavsett är jag glad över att jag hittade tillbaka till Vernon's sidoprojekt. Det är bättre än när jag lyssnade på dom för ett år sedan. Justin Vernon är ett musikaliskt geni och med en av änglar given röst. Spelar ingen roll om det är med Bon Iver, Volvano Choir eller Kanye West. Mannen är musikalisk genialitet förkroppsligad. Jag vill idag i min agnosticism och ateism tacka nattens gudar: Tomas Tranströmmer, Justin Vernon och Fredrik Strage. Tack.
Tack.
Nu ligger jag i min säng och jagar dikter av Tranströmmer till det lyssnar jag på återupptäckta Volcano Choir. Det namnet Volcano Choir. Att ett band kan 'pull off' ett namn med Volcano i, är sanningen ett tecken på dess storhet(coolhet). Jag läste idag eller igår att de uppträtt live för första gången. Var då tvungen att damma av deras Unmap. Jag borde självklart gjort det redan när jag hörde Kanye's Lost in the world från hans kommande album. Där Justiv Vernon's refräng på spåret Still från Unmap, utgör refrängen till Kanye's låt. Det är med viss återhållen skam, jag erkänner att jag inte kopplade direkt.
Oavsett är jag glad över att jag hittade tillbaka till Vernon's sidoprojekt. Det är bättre än när jag lyssnade på dom för ett år sedan. Justin Vernon är ett musikaliskt geni och med en av änglar given röst. Spelar ingen roll om det är med Bon Iver, Volvano Choir eller Kanye West. Mannen är musikalisk genialitet förkroppsligad. Jag vill idag i min agnosticism och ateism tacka nattens gudar: Tomas Tranströmmer, Justin Vernon och Fredrik Strage. Tack.
Tack.
WHEN IT COMES TO AFFAIRS OF LOVE AND HURT, YOU HAVE TO WAIT FOR YOUR HEART TO LEARN WHAT YOUR HEAD ALREADY KNOWS, THEN YOU CAN BREAK FREE.
Varför ska saker och ting vara så svårt. Kan man inte bara möta varandra halvvägs? Inte lägga ord i munnen på varandra. Inte säga eller skriva det första som dyker upp i huvudet. Varför inte bara vara där för varandra? Vet att jag inte borde känna såhär. Att jag inte har någon rätt att känna såhär. Övertyga mig att jag inte ska känna såhär. Snälla.
YOU MIGHT THINK YOU'VE PEEPED THE SCENE, BUT YOU HAVEN'T, THE REALK ONE'S FAR TO MEAN. THE WATERED DOWN ONE, THE ONE YOU KNOW, WAS MADE UP CENTURIES AGO. THEY MADE IT SOUND ALL WACK AND CORNY, YES IT WAS AWFUL BLASTED BORING.
Twisted fiction sick addictions but gather 'round children zip it listen!
Genialitet eller galenskap, det är frågan. Det har sagts om många, i vissa fall har det varit sant. Den Kanye West aspirerar att "bli" bland annat. Även den, vars metod att bli stor han härmar. Ni förstod att det var Kanye West jag skulle skriva om?Det som började med galenskap på Twitter, med länkar till kostymer, Cartier-champagne och tweets på svenska sponsrade av GREEEEYYY GOOOOSE! Sen började nyheten läcka om hans överaskningsuppträdanden, dels genom han själv, dels genom medier. Han besökte nämligen i ren Lady Gaga PR-anda bl.a Facebooks och Rolling stone Magazines huvudkontor. Detta tillsammans med hans twittrande, hans Facebookande, hans liveintervjuer på ustream, hans eviga läckande av sina egna låtar. Alla rykten, att han ska släppa en LP med Jay-Z. Att han istället ska släppa ett album med Jay-Z. Denna marknadsföring kan vi Lady Gaga-PR. Exakt hennes väg. Använda alla möjliga medier. Och att hon är galen råder det inga tvivel om. Hon hade en klänning och hatt gjord av kött!
Vem aspirerar han att "bli" då? Med "bli" menar jag förstås ta över tronen efter. Den galningen är Michael Jackson. Han är död och begraven, men medan han levde var han ett geni. Ett jävla popgeni. Men han var mer galen än geni. Han opererade sig vit och sönder och samman. Och han gillade att suga av små pojkar. Galen.
Kanye vill alltså bli kungen av pop. Vad gjorde kungen av pop när han var mörkare och ballare? Jo, han gjorde thriller. Runaway är alltså Kanyes Thriller. Mycket sämre, mycket mer självupptagen, mycket mycket galnare. Det fina är att när jag/vi ser det som en slags trailer till sitt kommande album, ser Kanye detta som en konstinstallation. Det här är lika mycket en konstinstallation som när Anna Odell låtsades vara psyksjuk och filmade sig själv. Varför gillar jag detta då? För att det är så sjukt. Men framförallt för att musiken är så bra. Jag menar, han har med Bon Iver! Kanye må vara galen, men jag ger han genialisk också.
Att se hela filmen utan att flina åt dess banalitet går inte. Det är Hype Williams som har skrivit denna sjuka historia om Phoenixfågeln spelad av Selita Ebanks(!). Hype Williams ligger tidigare bakom videor som Gettin jiggy with it, av Will Smith. Va? Det är sant. Och Woo-ha av Busta Rhymes. Den videon fyller ju galen-kvoten iaf. Vad det är han har skrivit här egentligen kommer de lärda tvista om till fan tar dom. Att Kanye själv regisserat spektaklet är ju ingen större skräll. Det känns inte som att han har gjort ett hästjobb på den fronten. Ville han göra det här på riktigt borde han tagit in Spike Jonze, eller David Lynch. Då hade han förmodligen fått något galet och bra. Men Hype Williams? Jag vet helt ärligt inte hur seriös Kanye är med sin lilla film, men en fingervisning på hur seriös(läs Galen) han är fick jag när min bror berättade att när han såg Kanye West i Atlanta för några år sedan anade han detta. Kanye hade då en kvarts monolog om hur stor han skulle bli, att han skulle bli kungen av pop och att han skulle erövra världen. Se hans tappra försök:
YOU CAN'T TELL A KID THAT IT'S TIME TO EXERCISE; THATS A TURN OFF. YOU NEED TO SAY "LET'S GO TO THE PARK AND HAVE SOM FUN." THEN YOU GET THEM TO DO SOME RUNNING, PRACTICE ON THE BALANCE BEAM, BASICALLY GET A FULL WORKOUT DISGUISED AS PLAY.
Jag önskar att The Guvernator kunde komma med ovanstående förslag till mig just nu. För jag vill och behöver verkligen träna. Jag skulle älska att bli iväglurad på något kul upptåg som visade sig vara bra för min hälsa. Men det jag kommer göra på sin höjd idag är ett oinspirerat styrkepass. Kommer inte palla någon förbränning. Jag vet att jag vill träna och att jag behöver det. Men jag vet också att jag vill se dagens Boarwalk Empire, Dexter, denna veckas och förra veckans Eastbound and Down, Scott Pilgrim vs. The world, Cell 211, Wild Combination A portrait of Arthur Russel, The Social Network en gång till, Inception en gång till och alla säsonger av Breaking bad. Nu när jag har allt svart på vitt känner jag nog att jag får dela upp det lite. Går jag och tränar nu, är jag hemma halv nio. Då hinner jag se ett avsnitt Eastbound and Down innan jag ska se våra vänners liv på svt. Efter det hinner jag se Boardwalk Empire och dexter och vara i säng innan halv ett. Vilket gör att jag får den sömn jag behöver för att jobba och beta av en del film och serier imorgon. Så får det bli. Mot gymmet.
BULLS MAKE MONEY. BEARS MAKE MONEY. PIGS? THEY GET SLAUGHTERED.
Oliver Stone makes money. Micheal Douglas makes money, Shia Lebeof makes money. Wall Street: Money never sleeps? It get's slaughtered. Det är en ganska god idé denna film. Men ju längre in i filmen man kommer så inser man att det är utan en klar idé och ambition man har skapat den här filmen. Världens mest krystade slut inklämt sista fem minuterna i en film på två jävla timmar. Det är två jävla timmar jag vill ha tillbaka. Se originalet istället. Inte mycket bättre men fan så mycket mer underhållande. Bara att se Charlie Sheen låtsas som att han faktiskt kan agera i seriösa tillställningar är underhållande. Men hatten av för Michael Douglas som verkar vara döende numera.
'
THINKING IS THE GREATEST TORTURE IN THE WORLD FOR MOST PEOPLE.
Jag ligger ensam i ett rum som i en fastighetsannons skulle beskrivas som typ mysigt. Jag skulle beskriva det som temporärt, och idag ensamt och tomt. Jag ligger och lyssnar på Elliot Smith och skulle, om det inte var för vänner i facebook-chat, kallas suicidal. Jag kan inte sova, vet inte ens om jag vill sova. Jag ska upp och jobba om några timmar. Problemet med sömn har enligt mig två orsaker. Jag sov för mycket på dagen och min hjärna vägrar sluta tänka oönskade tankar. Min hjärna lindar in sig i tankebanor som jag inte vill tänka på. Är just nu, otroligt sugen på att spela Needle in the Hay med nämnda Elliot Smith, ställa mig framför spegeln och med ett intensivt stirrande på mig själv i spegeln, raka av mig både skägg och hår. Men jag gör det inte.
För att flytta mina tankar från föremål A(Är egentligen hela scenarier, inte ett föremål.) till vilket jävla föremål som helst, fokuserar jag på gladare saker. Som att vinna stora summor pengar. Jag rättade bland annat min V75-bong från förra veckan. Jag vann inget och föremål A, kommer tillbaka och rör om i min hjärna. Jag tar nya tag och Jag ser vinnande pokerhänder i wsop. Jag ser en filmatisering av The Informers som är bra. Jag såg fiilmen idag för tredje gången och med boken i färskt minne slet filmen ut mitt hjärta, spottade på det, bajsa på det och mixa det med allehanda äckelheter. Förstår inte i min hela värld vad Easton Ellis tänkte på när han var med och skrev det manuset.
För att flytta mina tankar från föremål A(Är egentligen hela scenarier, inte ett föremål.) till vilket jävla föremål som helst, fokuserar jag på gladare saker. Som att vinna stora summor pengar. Jag rättade bland annat min V75-bong från förra veckan. Jag vann inget och föremål A, kommer tillbaka och rör om i min hjärna. Jag tar nya tag och Jag ser vinnande pokerhänder i wsop. Jag ser en filmatisering av The Informers som är bra. Jag såg fiilmen idag för tredje gången och med boken i färskt minne slet filmen ut mitt hjärta, spottade på det, bajsa på det och mixa det med allehanda äckelheter. Förstår inte i min hela värld vad Easton Ellis tänkte på när han var med och skrev det manuset.
Fuck lida i det tysta. Vem fan vill lida i det tysta? Jag vill lyssna på Elliot Smith och The National och tycka fantastiskt synd om mig själv. Jag känner mig needy, jag känner mig som en toffel, jag känner mig ensam och jag tycker jävligt synd om mig själv. Ensam i tio dagar. Tio dagar. En evighet i tönt-tid. I needy-tid. Jag tycker synd om mig och jag vill att alla ska veta det. Jag vill fan att alla ska tycka synd om mig. Nu ska jag titta på The Darjeeling limited och tänka på det faktum att jag har en fantastisk pappa.
