FRITIDSFÖRVALTAREN

En klassisk schablonbild av den något dysfunktionella familjen är ofta porträtterad, så att ett av barnen i familjen är en... "Fuck up", i brist på andra ord. T.ex Donnie Darko, Holden Caulfield och Patrick Bateman (Hans bror Sean Bateman, är inte guds bästa barn, men i förhållande till bror sin är han rena rama Serafen.) I min familj är jag Holden Caulfield. Tänker inte sträcka mig till Patrick Bateman. Men Holden Caulfield vill jag förknippa mig med.

Den andra avkomman från mina arma föräldrar, är min yngre bror, Olof Folke Eriksson. En bättre bror kan man inte önska sig. Olle är personen som släpper allt han gör för att ställa upp för sin bror. Han är personen som kan låna ut sina sista slantar till Holden Caulfield, bara för att han vill hjälpa till. Han är personen som vaknar mitt i natten och åker och hämtar mig någonstans. Han är personen som mer än gärna kramar mig ordentligt och säger hur mycket jag betyder för honom och hur mycket han älskar mig. Jag vill påstå att jag delar dessa egenskaper med min bror. Utöver dessa egenskaper, gillar vi samma filmer, och samma musik. Har vi också samma värderingar. Men här skiljer sig agnarna från vetet.

Han har all den ambition jag bara kan drömma om. Han har en förmåga att sätta upp mål som jag knappt förstår även om jag läser det, svart på vitt. Han är personen som åker till Västerås varje dag för att träna golf på en plogar drivingrange i två timmar. Han är personen som gymmar två timmar varje dag. Han är personen med en dröm som han kommer att nå.

Jag har sannerligen vunnit första pris i livets lotteri, och de som har fått äran att lära känna min bror är hack i häl i detta livets lotteri. Jag älskar dig bror. Grattis på födelsedagen.

"It's only after we've lost everything that we're free to do anything." Var orden som upprepades, under min tolv timmars buss-och-tåg-resa till Stavanger. Återkommande likt knivmord i Malmö, eller värmande ord från någon man älskar. Det var trettiofem dagar sedan. Orden klingar i mitt huvud fortfarande. Fortfarande med samma polarisering som under resan. Det kändes som att världen låg för mina fötter. Det kändes som att världen rasade under mig. Jag hade gjort bort mig. Jag hade svikit de som alltid ställt upp för mig. De som jag alltid förlitat mig på. Jag förtjänade att höra det och fick höra det. Jag var mindre än Tiger Woods på sin presskonferens. Jag var nedtryckt i skorna. "It's only after we've lost everything that we're free to do anything." Jag var långt ifrån att ha förlorat allting. Men citatet är från en av mina favoritfilmer och jag har tänkt på det varje timma sen jag åkte. Jag kände en frihet. Katten var ute ur påsen. De jag svikit, har fortfarande min rygg. Inte för att de måste. De har min rygg för att de vill ha min rygg. För att de tror på mig. Det är kanske inte något som gör mig stark nu. Men det är min klippa att bygga min kyrka på. Alla mina sinnen kände att botten var nära. Det var dags att ta mig upp.

Min väg upp igen började med att vara vilse med en väska tyngre än vad en medelbyggd man mäktar med. På det en mobil som är en hårsmån från att kasta in handduuken. Jag lyckas få iväg ett sms innan mobilen dör. Med hjälp av min flickvän, når jag till slut fram till huset som jag nu bor i. Ett anspråkslöst litet vitt hus i centrala Stavanger. Ett par hundra meter från havet(hamnen). Med en Sällskapsresan-havsutsikt. Jag skriver på kontrakt och betalar en mindre förmögenhet i deposition. Första natten var kall men väldigt varm. Det var första natten jag spenderade med min flickvän på alldeles för länge. Första kryptaget på väg upp igen var fullbordat.

Dagen därpå, anländer två av mina sambos med en bil packad likt en billig tågvagn i Darjeeling. De följande dagarna bestod av arbetssök och att försöka i den mån det gick, bli hemmastadda i vårt lilla hus som på insidan inte är helt olikt en klassisk fjällstuga. Det är en klassisk fjällstuga invärtes. Mindre än en vecka senare har vi alla jobb. Ytterligare ett kryptag.