YOUNG MEN WANT TO BE FAITHFUL, AND ARE NOT; OLD MEN WANT TO BE FAITHLESS, AND CANNOT.
Killar jag gillar.
YOU CAN'T DENY LAUGHTER; WHEN IT COMES, IT PLOPS DOWN IN YOUR FAVORITE CHAIR AND STAYS AS LONG AS IT WANTS.
Jag sitter återigen vid en lånad dator. Jag äter en spartansk bönsallad bestående av Kikärtor, olivolja, Balsamvinäger, Sambal oelek, pesto, peppar och Chilimarinerade vitlöksklyftor. Jag ser på Filmen 'Let Me In', Regisserad av Matt Reeves och det är en remake och en filmatisering av John Ajvide Lindqvists bok 'Låt den rätte komma in'. Jag älskar Ajvide Lindqvists böcker, och LDRKI, var den första av hans böcker jag läste. När sen Tomas Alfredsson skulel göra en film av det hela var jag i eld och lågor. Resultatet var Över förväntan och det var 2008 års bästa svenska film. När sen Hollywood ringer och vill göra en remake av den redan så hyllade filmen är jag väl inte helt nöjd. En timma in i filmen är den också väldigt lik den svenska versionen. Den förmedlar samma känsla, och jag kan ju absolut inte säga att den är dålig. Den är bra, men den sticker inte ut från den svenska. Chloe Moretz och Codi Smit-McPhee är däremot fenomenala. Chloe Moretz som var fantastisk i Kick-Ass, är som sagt grym i denna. Lider lite av att hon bara är fjorton år. För om fyra år när hon är arton är jag... Gammal.
YOU CAN'T SNORT A LINE OF COKE OFF A WOMAN'S ASS AND NOT WONDER ABOUT HER HOPES AND DREAMS, IT'S NOT GENTLEMANLY.
Jag är utan dator. Mina tankar hopas på hög i mitt huvud. Jag vill berätta om saker jag stör mig på och saker jag älskar, men jag kan inte sätta något på pränt. Nu har jag en dator till låns. Det tackar jag Judarna för.
Det som fick mig att ändra mig var det senaste avsnittet av Californication. Jag sa redan efter några avsnitt säsong ett att den här serien MÅSTE sluta med att Hank tar livet av sig. Det enda rätta. Olyckligare människa får man leta efter. Dagens avsnitt så sitter jag de första femton minuterna och vill klippa min egen toung. Förra avsnittet var det bästa avsnittet sen... Det var nog det bästa. Hank mår fenomenalt dåligt. Han är ensammast i världen. Han tar några dåliga beslut och det går som det går. Idag, så verkar det som att det ska bli lyckligt igen?! Och jag kräks blod över hela produktionen. Sen löser det sig igen. När avsnittet slutar står Hank och röker en cigarett och ser så förstörd ut bara han kan göra. Misär och mer misär. Det är vad jag vill ha. Melankoli i form av film, serier och musik. Det är mitt bränsle. Det får mig att gå.
Sen kan jag inte låta bli att identifiera mig med Hank. Hans ändlösa quest till att inte vara ensam. Hans sätt att bedöva ensamheten med berusningsmedel och kvinnor. Även om jag bara selektivt bedövar mig med berusningsmedel och i princip aldrig bedövar ensamheten med kvinnor. Inte riktigt samma game som Hank. Jag är så löjligt rädd för att vara ensam. Är totalt obegåvad på att vara det också. Jag och Hank. Ensamma mot vår egen vilja. Jag är exakt som Hank, fast inte lika rik, snygg, ball, sexig, begåvad eller berusad. Jag är en efterbliven Hank Moody. Lite sämre, lika ensam.
Jag har sen ett officiellt sammanbrott från min sida märkt av en trend. Ni vill läsa något smaskigt på denna blogg. Varje gång jag länkar till denna blogg på Facebook skjuter läsarantalet i höjden. Så brukade det vara men nu. Wow. Jag tänkte därför ge lite reflektioner på det som hänt, men ångrade mig. Det kanske kommer något senare, men det blir föga privat.
Det som fick mig att ändra mig var det senaste avsnittet av Californication. Jag sa redan efter några avsnitt säsong ett att den här serien MÅSTE sluta med att Hank tar livet av sig. Det enda rätta. Olyckligare människa får man leta efter. Dagens avsnitt så sitter jag de första femton minuterna och vill klippa min egen toung. Förra avsnittet var det bästa avsnittet sen... Det var nog det bästa. Hank mår fenomenalt dåligt. Han är ensammast i världen. Han tar några dåliga beslut och det går som det går. Idag, så verkar det som att det ska bli lyckligt igen?! Och jag kräks blod över hela produktionen. Sen löser det sig igen. När avsnittet slutar står Hank och röker en cigarett och ser så förstörd ut bara han kan göra. Misär och mer misär. Det är vad jag vill ha. Melankoli i form av film, serier och musik. Det är mitt bränsle. Det får mig att gå.
Sen kan jag inte låta bli att identifiera mig med Hank. Hans ändlösa quest till att inte vara ensam. Hans sätt att bedöva ensamheten med berusningsmedel och kvinnor. Även om jag bara selektivt bedövar mig med berusningsmedel och i princip aldrig bedövar ensamheten med kvinnor. Inte riktigt samma game som Hank. Jag är så löjligt rädd för att vara ensam. Är totalt obegåvad på att vara det också. Jag och Hank. Ensamma mot vår egen vilja. Jag är exakt som Hank, fast inte lika rik, snygg, ball, sexig, begåvad eller berusad. Jag är en efterbliven Hank Moody. Lite sämre, lika ensam.
THE AVEREGE RAP LIFE IS TWO OR THREE ALBUMS. YOU'RE LUCKY TO GET YOUR SECOND ALBUM IN RAP.
När jag först såg bilden nedan på Hova och Beyonce, tänkte jag att det var en ball bild. Sen tänkte jag på hans hand. Hans gigantiska hand. Sen tänkte jag att vilken jävla drake till balle han måste ha. Sen tänkte jag att jag skjuter mig i foten om jag skriver allt det här på bloggen. Jag har små händer. MEN HAND-STORLEK GÅR INTE HAND I HAND MED PENIS-STORLEK!
REMEBER THOSE WALLS I BUILT, WELL BABY THEY'RE TUMBLING DOWN. AND THEY DID'NT EVEN PUT UP I FIGHT. THEY DID'NT EVEN MAKE UP A SOUND.
Musik!
Ceo - Halo
JJ - New York.
