CONVERSATION ABOUT THE WEATHER IS THE LAST REFUGE OF THE UNIMAGINATIVE.

Vad är det för fittväder? Jag vet inte vad jag ska sätta på mig och stannar därför i sängen hela jävla dagen.

IN THE END, WE WILL REMEMBER NOT THE WORDS OF OUR ENEMIES, BUT THE SILENCE OF OUR FRIENDS.

När få saker uppmuntrar mig och när jag har blivit ett "cyniskt rövhål", hittar jag mig ofta sökandes efter något som får mig att känna något. En låt, en text, en film, en stand up, vad som helst egentligen. Häromnatten kom jag att tänka på en rad av Ernest Hemingway, som är genialisk i sin enkelhet och korthet. Den raden är så kallad Flash fiction, vilket är korta eller extremt korta romaner. Dit skulle jag även vilja ställa ett inlägg på twitter som Bret Easton Ellis skrev förra veckan som löd: "This is how your life changes: someone tells you something.". Vet inte riktigt om det platsar, men jag vill att det ska göra det. Tillbaka till Hemingway. Han fick en fråga att författa en roman på sex ord. Han gjorde det på ett makalöst sätt och detta är vad han kom fram till:


For sale: Baby shoes, never worn.





HOW CAN A WOMAN BE EXPECTED TO BE HAPPY WITH A MAN WHO INSISTS ON TREATING HER AS IF SHE WERE A PERFECTLY NORMAL HUMAN BEING.

No shit?


IT'S HARD TO ARGUE AGAINST CYNICS - THEY ALWAYS SOUND SMARTER THAN OPTIMISTS BECAUSE THEY HAVE SO MUCH EVIDENCE ON THEIR SIDE.

I avsnitt sju av säsong femton av South Park drabbas Stan av cynism. Han börjar se allt som skit. Eller som jag ser det, han började se allt för vad det egentligen är. Måndagar är vanligtvis en bra dag för mig som följer många serier. Det är Family Guy, Allen Gregory, Boardwalk Empire, Walking Dead, Dexter, How to make it in America och Homeland. Jag ser fram emot måndagar, och att ha det lite fullt upp med att se alla avsnitt. Men jag kan inte komma ihåg senast jag såg ett avsnitt av någon serie och kände wow. Jag tycker allt är grått, spretigt och allmänt uttråkande. Likadant med film. Det har kommit en bra film i år. En som jag skulle ge över två i betyg. Allt är bajs. Det är jag och Stan.

You're Getting Old
Get More: SOUTH
PARK
Stan Marsh,Randy Marsh,more...


HIDING IN MY ROOM, SAFE WITHIN MY WOOMB, I TOUCH NO ONE AND NO ONE TOUCHES ME. I AM A ROCK, I AM AN ISLAND. AND A ROCK FEELS NO PAIN, AND AN ISLAND NEVER CRIES.

Hiding in my room, safe within my womb,
I touch no one and no one touches me.
I am a rock,
I am an island.
And a rock feels no pain;
And an island never cries.
Senast jag var lycklig en längre period än en dag var 2008. Lycklig och bekymmerfri. Jag dansade en sommar. Den sommarn varade från min födsel till den sista månaden av herrens år 2008. Vart herren sen tog över vet jag inte. Det finns ju den historien om mannen som vid sin död ser sitt liv som fotspår i sanden. När hans liv varit till belåtenhet är det två uppsättningar fotspår. Hans egna och guds. När livet var tufft är det bara en uppsättning fotspår. Vart var du då? frågar mannen gud. Det var då jag bar dig, svarar gud.

Allt har inte vart dåligt. Jag har varit kär. Jag har till och med älskat. Men den sanna lyckan har aldrig infunnit sig längre än ett dygn. Ett dygn är maxtiden du kan lura hjärnan att allt är bra. Möjligen lider jag av någon lindrig form av manodepressivitet. Vet inte. Just nu, just i natt ser jag inget positivt. Allt är svart. Men det är det som oftast. Det finns olika nyanser av mitt svart. Just nu är det så svart det kan bli.

På min strand med mina fotspår är det ett ensamt par fötter som rör sig långsamt framåt efter den första december 2008. Gud dränkte sig den dagen och nu är det endast jag som går i cirklar och släpar fötterna efter mig i sanden.

ORDINARY RICHES CAN BE STOLEN, REAL RICHES CANNOT. IN YOUR SOUL ARE INFINITELY PRECIOUS THINGS THAT CANNOT BE TAKEN FROM YOU.

Det är tjejen som kan fejka att bli sur på det charmigaste sätt. Det är vännen som kan få vilken fest att öka i glädje. Det är tjejen som när hon får syn på något hon vill ha, ger hon sig inte förren hon har det i sin hand. Det är vännen som gått igenom samma sak som du och kan ge dig stöd som ingen annan. Det är tjejen vars skratt kan lyfta ett helt rum och mer därtill. Det är vännen som har ett stabilt förhållande utan att vända ett uns av sin rygg mot sina vänner. Det är tjejen som under de första månaderna inte vågade se dig i ögonen. Det är vännen som har nog problem för hela sitt liv men som alltid har ett öra över till dig. Det är tjejen som inte kunde sova när du inte låg bredvid. Det är vännerna som bara du ber om det följer med ut och tar en öl när du behöver koppla bort tankarna. Det är tjejen som du är märkt för livet tillsammans med. Det är vännen med osund dygnsrytm som du alltid är välkommen till. Det är tjejen som inte kunde vara utan dig när du inte ville ha någon. Det är vännen som delade samma öde som dig en sommar och kom närmre varandra är någonsin. Det är tjejen som lagade mat åt dig, och var mer glad än du när hon serverade den. Det är vännen som lånar ut pengar till dig trots han har det knapert själv. Det är tre tjejer du älskat och förlorat. Det är nio vänner du har kvar och älskar som din egen familj.

A HOUSE IS MADE OF WALLS AND BEAMS; A HOME IS BUILT WITH LOVE AND DREAMS.

"Home is where your heart is." - Har aldrig vart så träffande. Förra veckan var jag i min hemstad. Staden där torget blir ett slagfält varje natt. Industristaden som i ett uppslagsverk kallats Sveriges Chicago. Det är föga tilltalande beskrivningar. Jag vill tillskriva staden; Familj, vänner, trygghet och kärlek. Det var med en klump i magen och huvudet fyllt av tankar jag åkte tillbaka till staden där husen en gång luktade sillolja, men som nu är en oljehuvudstad. Det första jag gjorde när jag stängt dörren bakom mig, var att slå upp datorn och börja se efter resa tillbaka till min hemstad igen. Jag saknar vänner jag har, vänner jag haft. Jag saknar familj jag har. Jag saknar kärlekar jag haft. Mina samtliga kärlekar har grott och växt till något vackert i min hemstad. Även ur en ful industristad kan vackra saker växa. Men det är inte vad som lockar mig denna gång. Inte alls. Det som lockar mig är tryggheten. Att alltid ha någon. Det som lockar mig är festen och glädjen i mina vänners ögon. Jag vill inte byta den mot något. Jag skulle gå genom eld för alla er där hemma. Varje dag, resten av mitt liv. Jag räknar ner. Tills vi ses nästa gång. Bilder från förra veckan:
Tack själv.

YOU CAN GIVE UP, LET YOURSELF GO. OR GRIT YOUR TEETH AND HANG ON LIKE STUPID PEOPLE DO.

Jag vet inte vad som får er att må bra när ni mår dåligt. Vad som får er att ticka. Jag vet vad som gör att jag mår bättre. Det som får mig att släppa alla bekymmer. Jag pratar inte om någon drog eller fysisk stimuli. Det som får mig att ticka? En film, en låt eller en bok med det gemensamma att de är deprimerande, ångestframkallande och sorgliga. Filmen Biutiful, låten Cardinal Song av The National eller boken Twelve av Nick McDonnel. Jag har länge skjutit upp att se filmen Buitiful. På tok för länge. Då jag älskar Alejandro Gonzalez Inarritu tidigare filmer och speciellt 21 Grams. Vet jag också hur tunga hans filmer är. På grund av en rastlöshet jag inte finner grund till har jag helt enkelt inte funnit sinnesro till att se den. Idag såg jag den. Jag är lika ledsen, bedrövad och deprimerad som jag är hänförd av denna film. Den griper tag i mig från bildruta ett och ger mig den tillstymmelse till klump som jag vill ha där. Den där klumpen bara växer och växer. Klimax kommer också i näst sista scenen då tårarna inte har sin plats i mitt omlopp längre. Det är en smärtsam film om ett liv som redan är söndertrasat men blir värre. Den smärtan jag känner är på något sätt så äkta. Men det är inte min smärta. Min smärta byts ut mot någon annans smärta och det gör att mina bekymmer är som bortblåsta. Jag vet att när jag lyssnar på The National så mår jag bättre. För jag får låna någon annans smärta. När jag ser Simon Staho's Dag Och Natt med Persbrandt i huvudrollen mår jag bättre för jag får låna Stahos smärta som han förmedlar genom en fantastisk Persbrandt. Jag vet att när jag läser Kristoffer Ahlströms roman, Bara Någon Att Straffa mår jag bättre för jag får låna hans smärta. När jag är nere, när jag mår dåligt, när jag är deprimerad. Ge mig misär. Ge mig misär som är vackert uttryckt i konst. Så länge det är människor som mår dåligt, och det är välvisualiserat, välsjunget eller välskrivet så är jag såld. Det är vackert, det är deprimerande, men framförallt är det mitt.

I HAVE ISSUES WITH ANYONE WHO TREATS FAITH AS A BURDEN INSTEAD OF A BLESSING. YOU PEOPLE DON'T CELEBRATE YOUR FAITH; YOU MOURN IT.

"Life is nothing more than a series of moments." Jag tror det är i filmen Dogma någon säger det. Möjligen Rufus den trettonde lärljungen som dessutom var svart. Kan väl se det som ett välfunnet citat och jag kan se det romantiska i det. Mitt motto jag lever efter är rätt likt, fast ändå inte. Känn på; "Livet är inget mer än en serie besvikelser." Cyniker? Ja. Jag har hittills endast velat befatta mig med "nästan cyniker", eller kanske "blivit mer cynisk." Jag tänker över om jag sjunker längre ner i cynismen. Det kan bero på att jag haft söndag tre dagar irad. Det kan bero på att jag var på resande fot hela dagen igår och att göra nödvändiga resor får mg att tappa livsgnistan. Det kan också bero på att det är fantastiskt väder i min hemstad, men där jag befinner mig regnar det misär. Och vatten. Det kan bero på att jag de senaste tre dagarna har sett sex filmer och jag hatade samtliga. Det skulle kunna bero på att jag hade de bästa fyra dagarna, jag haft på säkert två år förra veckan, och jag precis kommit ner från den trippen av glädje. High on life för första gången i mitt liv. Jag hade fyra dagar då jag var konstant lycklig. Även de stunder då jag umgicks med det som en gång var mitt, och den gången suttit "ring side" vid och sett det glida ur mina händer. Och nu igen sitta vid "ring side" och se det glida in i någon annans händer. Så var jag lycklig. Rent rationellt kanske jag inte borde ha känt så men det gjorde jag.

När jag då ser till det jag skrivit ovan. Cynism betyder så vitt jag vet att vara likgiltig. Till allt. När är jag likgiltig då? Inte när jag klagar på vädret. Inte när jag ligger hema ensam tre dagar irad och tänker livet ur mig. Inte när jag hatar sex av sex filmer. Inte när jag mår dåligt av att resa. Det enda som kan likna cynism är hur jag den senaste tiden tänkt på min före detta flickvän och allt omkring henne. Helt likgiltig. Om det är cynism eller en försvarmekanism vet jag inte. Det jag vet är att, det jag inte kände då. Det har jag känt idag. Och vad jag känner om det vet jag inte. Det jag vet är att någon cyniker är jag inte. Det jag vet är att jag är rädd. Det är två saker som gör mig rädd. Att vara likgiltig till vissa känslor. Eller att känna de känslorna. Vilket som skrämmer mig mest kan jag inte svara på. Önskar att jag slapp vara rädd för båda.

FAILURE IS THE CONDIMENT THAT GIVES SUCCESS ITS FLAVOR.

Jag är besatt av dokumentärer. De kan vara i tal, skrift eller video. Jag älskar en bra dokumentär. Jag ska inom kort ge er mina fem favoritdokumentärer. Tills dess fotrsätter jag se och lyssna på olika. Att lyssna blir bara svårare. Jag har varvat P3-Dokumentär-dokumentärerna flera gånger känns det som. Och det smärtar mig något oerhört. Alla som jobbar med P3-Dokumentär, är genier. Det är ett uttryck som jag och många med mig slänger sig med för lätt, men jag säger det igen. De är genier. Nu när jag tänker på det så ska jag givetvis ge er en lista på de bästa P3-Dokumentär-dokumentärerna. Nu vill jag ställa er frågan. Har ni någon gång läst en så här kort text med ordet "Dokumentär" så många gånger som i denna? Dokumentärer jag vill se NU följer nedan:
Först ut är en dokumentär om New York Times och hur redaktionen fungerar i denna informationsålder. NY Times har för övrigt världens mest överlägsna Iphone-App för nyheter. Snyggast och bäst.
Alla älskar Raymond på ryska. Hur kan det inte vara bra?

Och denna ska jag se nu. Kommer förmodligen inte vilja äta på ett tag.

FOR THE LOVE, COMES TH BURNING YOUNG. FROM THE LIVER, SWEATING THROUGH YOUR TONGUE. WELL, YOU'RE STANDING ON MY STERNUM DON'T YOU CLIMB DOWN DARLING.

Tekniskt sett är min födelsedag över. I praktiken lever jag kvar i den. Jag är mycket trött men varken vill eller kan sova. Min födelsedag har inte vart mycket att fira. Det är ingen anmärkningsvärd ålder jag firar. Lågt ställda förväntningar är oftast likställt med ett lyckande. Men när jag klev innanför dörren strax efter elva ikväll kände jag att det var något som saknades. Det tog en stund att förstå vad det var men efter ett ag sjönk det in. Jag kände mig ensam för första gången på flera månader. Jag började spåra tillbaka på mina senaste födelsedagar och kommer till insikten att jag inte har firat en födelsedag ensam på tio år. Jag är osäker på -06, men övriga år de senaste tio åren har jag antingen haft flickvän, haft någon på gång som jag umgås med eller bara haft någon att umgås med. De är en störande tanke på fler än ett sätt. Ju mer jag tänker på det, desto mer ensam känner jag mig. Och ju mer ensam jag känner mig, desto mer vill jag ha någon. Och känslan att vilja ha någon är bland de värsta känslor jag känner till. Kärlek är inget man ska vilja ha och/eller söka efter. Det ska bara ske. Jag säger inte att jag är emot kärlek. Visst har jag blivit mer cynisk, efter tre väldigt seriösa förhållanden som gått åt annat håll än önskat. Jag tror på kärleken, men jag tror inte på att gå och söka efter kärlek, för kärlekens skull. Jaga inte kärleken, jaga personen som ska ge dig kärlek. Mina förhållanden jag har haft har jag antingen vart mycket målmedveten och bestämt mig för att den personen ska bli min, eller så har jag sagt och velat att det inte ska bli något för att kärlek inte passade in i mitt liv just då. I samtliga fall har jag blivit vansinnigt förälskad för att det var meningen att det skulle bli så. Jag ångrar inget. Jag är ensam just nu men jag är tillfreds med det. Jag vill inte ha någon och jag söker inte efter något. Vad som kommer i min väg rår jag inte för. Kommer det ett hinder, ont eller gott så tar jag det när det kommer.


WHAT DOES IT MEAN TO DIE WHEN YOU CAN LIVE UNTIL THE END OF THE WORLD?

Angående Jordens undergång:

JESUS CALLED, HE SAID HE'S SICK OF THE DISSES. I TOLD HIM TO QUIT BITCHIN', THIS ISN'T A FUCKIN HOTLINE.

På grund av att ha för mycket att säga för facebook, dammar jag av denna blogg. Jag är i ett sjukt hipstermode. Det börjar med att jag läser en blogg om Tyler, the Creator. Klickar mig vidare till en text i The Guardian om homofobi inom hiphop där de mest tjabbar om Lil' B och Odd Future. Kommer samtidigt på att min hiphop älskade vän spydde galla över att alla la upp bilder/låtar/videos videos på Odd Future och Tyler, the Creator. Jag sa stolt att jag aldrig lagt upp nåt på nämnd artist. Hittar idag detta. Jag har egentligen ingen åsikt om denna sorts musik. Men mainstream som fan har de blivit. Vilket är synd både för dom och för folk som inte vill se eller höra dom. Antar jag. Jag var hursomhelst tidig med att lägga up videon. Det som är viktigas. Först är bäst. Även fast jag inte hade den blekaste om vad fan det var för nåt. Tyckte dom var roliga bara. När jag var klar med Tyler, the Creator  bläddra jag genom vimmelbilder från invigningen av F12. Och maken till hipster-vm har sällan skådas.Bara hipsters och Joel Kinnaman.

CAUSE I MAY BE BAD BUT I'M PERFECTLY GOOD AT IT, SEX IN THE AIR, I DON'T CARE, I LOVE THE SMELL OF IT, STICKS AND STONES MAY BREAK MY BONES, BUT CHAINS AND WHIPS EXCITE ME.

Jag gillar Rihanna och jag skäms inte för det. Med henne menar jag henns musik. Den är helt duglig, varken mer eller mindre. Det är inte så att jag lyssnar på henne hemma själv men jag lyssnar gärna på någon låt med henne på en förfest. Det jag vill komma till är att när jag lyssnar på hennes musik kan jag inte tänka på något annat än att hon gillar att knulla. Flera av hennes låtar är ju direkt upphetsande. Nu är hennes remix av S&M som hon gjort tillsammans med Britney Spears etta på itunes i USA. Det är ju bara för att den är upphetsande föar inte fan är remixen en nummer ett. Det är ingen större skillnad från orginalet förutom att det är en Britney som låter kåt och förkyld. Jag blir kåt av Rihannas musik. Nu var det sagt.

THE SECRET OF HAPPINESS IS FREEDOM, THE SECRET OF FREEDOM IS COURAGE.

Återigen en sån dag då jag bara vill dra. Försvinna till valfri öde plats och inte prata med någon jag känner på några år.

CONSIDERED TO BE ONE OF THE MOST INFLUENTIAL SKATEBOARDERS OF ALL TIME, TONY ALVA, AN ORIGINAL Z-BOY, HIT A BOTTOM FOUR YEARS AGO BATTLING DRUG ADDICTION AND ALCOHOLISM.

.


I DON'T KNOW A LOT ABOUT EVERYTHING, BUT I DO KNOW A LOT ABOUT THE PART OF EVERYTHING THAT I KNOW, WICH IS PEOPLE.

Jag har bra dagar, och jag har dåliga dagar. Det har du också men jag vill påstå att mina bra dagar är bättre än dina dagar och mina dåliga dagar är sämre än vad du kan föreställa sig. Jag ska inte gå in på det mörkaste av mina dåliga dagar för då skulle jag bli inlagd. För mig är det fascinerande hur mina dåliga dagar ter sig i den underhållning jag förkovrar mig i. En duktig golfspelare som har sina bästa år bakom sig sa en gång något i stil med; "Spelar du bra, så spelar du ju bra och behöver därför inte träna. Spelar du dåligt, är det för tråkigt och vill därför inte träna." I golfsammanhang är detta en sanning med modifikation.
Nu kanske detta faller platt, det återstår att se. Annars fick ni lite visdom av Colin Montgomerie åtminstone. Liknelsen jag försöker göra är vad jag lyssnar på för musik när jag är nere, vad jag ser för serier, vad jag lser och vad jag ser för film. Och vad jag uppskatar när jag är glad. Vanligtvis är min balsam för själen tragisk, deprimarende och sorglig musik, film, litteratur och tv. Det är också vad jag uppskattar mest när jag är nere. Idag förföljdes jag av en melankoli som var såpass aggressiv att jag inte orkade med en ledsen ton, eller en deprimerande rad. Jag beslutade mig istället för att testa se en film som jag vet exakt hur den börjar, fortsätter och slutar. Jag visste också att det skulle vara en glad film. Det var det dummaste jag har gjort. Jag valde att se 'No Strings Attached', med Ashton Kutcher och Natalie Portman. Fem minuter in i filmen är jag lämnad; knäckt, ensam, förälskad och med en vilja att bli förälskad. Jag vill förtydliga att det är en känsla jag absolut inte vill tvinga på mig själv just nu. Det får för all del gärna hända, men det är inget jag vill känna utan att på riktigt ens vara nära att vara förälskad. Natalie Portmans karaktär är för bra för att vara sann. Det är helt omöjligt at inte bli kär i henne. Ashton Kutcher är exakt så platt och intetsägande som ni tror att han är. Han är väldigt snygg, det är han. Men inget mer. Av Natalie Portmans karaktär får jag såna Caeron Crowe-vibbar att jag är nära att stänga av filmen. Finns det något Cameron Crowe är bra på är det att måla upp kvinnliga karaktärer som är för bra för att vara sanna. Kate Hudson i Almost Famous, Penelope Cruz i Vanilla Sky och Kirsten Dunst i Elizabethtown. De tjejerna finns inte. Men du ser filmerna och helt plötsligt rämnar all cynism, och du tror helt plötsligt på kärleken. Då menar jag inte kärleken som stort, utan din egen jävla kärlek. Helt plötsligt känns det som at du kommer älska någon föör resten av ditt liv inom en månad. När du sen kommer ner från den kärlekstrippen... Den känslan av ensamhet och tröstlöshet som infinner sig är bland det värsta man kan känna.
När livet går bra, behöver man inget som gör en gladare. När livet går dåligt finns det inget som hjälper. Typ


NOW THE FLOWERS BLOOM, I FEEL YOU CREEP INTO MY ROOM, AND IF THIS SHOULD BE OUR TUNE, I'LL DIE HERE INSIDE OF YOU.

Idag hörde jag Nicke Borg's låt som han detog i melodifestialen med. Det var första gången jag hörde den men jag kände direkt att detta är något jag har hört förut. Efer någon minut trillar poletten ner. Det är ju för fan Russell Brand's karaktär Aldus Snow, som sjunger det fiktiva bandet Infant Sorrow's låt Inside of you. Det är fanimej samma låt. Jag är rätt sker på att det är Brand's motspelare i filmen Forgetting Sarah Marshall, Jason Segel som har skrivit och komposerat låten. Vet dock inte om han fick credits i Melodifestivalen. Här kommer låten(låtarna).
HAHAHA! Exakt lika!

ANY MAN WHO CAN DRIVE SAFELY WHILE KISSING A PRETTY GIRL IS SIMPLY NOT GIVING THE KISS THE ATTENTION IT DESERVES.


SOMETIMES, LIFE THROWS YOU A CURVE BALL AND YOU JUST DON'T KNOW ENOUGH ABOUT BASEBALL TO FINISH THE METAPHOR.

Kontaktannons:
Hej jag söker dig 19 -26 år gamla tjej. Du får gärna uppskatta film, litteratur och musik som man mår dåligt av. Bland dina favoritregissörer vill jag se Wes Anderson och Darron Aronofski. Bland dina favoritförfattare vill jag se Bret Easton Ellis och Chuck Palahniuk. Bland dina favoritartister vill jag se The National och allt med Justin Vernon.
Du är lättsam, hård och rättvist. Du ska kunna uppskatta en kväll hemma soffan lika mycket som en utekväll med dina vänner och/eller med mig. Du uppskattar ett glas Amarone till en blodig oxfilé och du uppskattar en till tio cocktails på en finare tillställning. Du uppskattar dessa lika mycket som en stöl på uteserveringen på Beverly i Stavanger. Du är vänster politiskt, men inte nödvändigtvis socialdemokrat. Du har humor, bra humor. Du sätter hellre på Arrested development än Solsidan. Du ser hellre 30 Rock än parlamentet.
Du är exakt 175cm lång eller däromkring. Hårfärg är inte av vikt. Du får gärna vara byggd exakt som Kate Moss. Du ska ha ett sunt förhållande till kläder. De får gärna vara oförskämt dyra, men det är stilen och hur du bär upp dom som är det viktigaste. Du får gärna vara förmögen och generös(inget krav).
Jag som söker dig är en kille som är lika gammal som han ser ut men är yngre än vad han känner sig. Jag tränar regelbundet och äter sunt. Mina laster är alkohol och sällskap. Mina planer i livet består av ett långsiktigt mål och ett kortsiktigt. Det långsiktiga är att bli ekonomiskt oberoende. Det kortsiktiga målet är att må bra.
Svara till: 'Evigt ensam 22'

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0