FRITIDSFÖRVALTAREN

Han ligger på sidan och tittar på hennes rygg. Bredvid henne är en spegel och han ser sitt ansikte i den. Ansiktet är blekt. Håret på hans huvud är tunt och under den sneda luggen syns en av vikarna. Hon har en vit t-shirt på sig. Varje gång hon tar upp ett plagg från golvet spänner sig den vita t-shirten över ryggen på henne och spännet från bhn sticker ut som en böld eller en antenn av något slag. Hon lyfter upp plagget hon tagit upp från golvet och viker det i luften. T-shirten hänger slappt mellan skulderbladen och bölden gömmer sig. Han blir irriterad på det där jävla spännet utan att veta varför. Han tänker på något annat. Han tänker på pengar. Hur fan ska jag få ihop det nu? han hör sina egna tankar och inser hur jävla dumma de är. Pengar är väl knappast det viktiga nu. Tänker han irriterat. Irritationen är fastetsad. Han vet det. Den går inte bort.

"Du gör verkligen det här?" Säger han. Det är det första någon säger på fem minuter. Hon viker fortfarande kläder och stannar upp mitt i en rörelse. Hon gör en ansats för att vända sig om och se på honom, men tvekar och viker klart tröjan. Han har aldrig sett henne använda den där tröjan."Jag har inget val." Säger hon lite för högt. Han vänder upp blicken i taket och väntar på att hon ska fortsätta. Det kommer inget mer. Han vänder ryggen mot henne och hon känner och hör att han vänder sig om. Hon ser på hans rygg och tänker att hon borde tycka synd om honom. Hon tycker inte synd om honom. Med avsky för sig själv inser hon att hon tycker han är patetisk. En liten patetisk människa. "Kan du skjutsa mig dit?" Hör hon sig själv säga, innan hon inser hur grym frågan är. Herrejävlagud tänker han och svarar "javisst". Vem fan säger javisst, tanker han samtidigt som han blundar.

"Du behöver inte skjutsa mig, det var dumt." Säger hon och han tror henne men svarar; "Det är inga problem." Han låter inte trovärdig. "När ska vi åka?" Frågar han med sprucken röst. Han blir orolig att det låter som att han gråter och vänder sig om för att hon ska se att han inte gråter. "Typ snart." Säger hon samtidigt som hon ser på honom i spegeln. Deras blickar möts, men det är tomt. Han sneglar på sig själv. "Får du egen säng där?" säger han och flyttar huvudet lite närmare hennes rygg. Överväger att ta henne på ryggen. Slår bort tanken och tittar upp på spegeln. Vinkeln är fel så allt han ser är väggen bakom honom. Hon letar efter något på golvet och svarar; "ja" lite försent. Hon märkte det själv och lägger till; "Det är klart jag får." Hon hör sin egen ton och känner sig dum. "Ska ni dela rum eller sover någon i vardagsrummet?" Frågar han snabbt, och försöker låta gladare än vad han är, men är inte helt säker på att han lyckas. "Vardagsrummet, du behöver inte skjutsa mig." Svarar hon med en ton som säger att det räcker nu. Han förstår. Än mer irriterad. Han vet att den växande irritationen kommer explodera i vansinne eller implodera, till apati och flykt från hur han egentligen känner. Hon tittar ner på sin resväska som är full. Hon vill säga något med vet inte vad. "Jag vet inte." Flyr ut från hennes mun utan att hon hinner hindra det. "Vad sa du?". "Jag sa inget, jag vet inte." säger hon tyst. Han tittar frågande på henne, men får ingen kontakt. Hon reser sig upp och vänder sig mot honom. Han slår bort blicken och tittar uttryckslöst upp i taket. "Jag måste göra det här." Säger hon och fäster blicken på honom. Men kolla på mig då tänker hon irriterat. "Kommer du tänka på mig?" Frågar han tyst. "Ja" svarar hon lite för snabbt och lite för högt, och han tror henne inte. "Kommer du tänka på mig?". "Ja" svarar han snabbt och högt, och hon vet att det är sant. Hon hade inte behövt fråga. Han tittar upp mot henne och frågar; "Hur mycket kontakt ska vi ha? och svara inte, jag vet inte." Hon slår ner blicken. Drar upp handtaget på resväskan och drar den mot dörren. Han följer henne inte med blicken. "Jag hör av mig när jag känner mig redo." Säger hon och tittar ner på sin resväska. "Om jag vill höra av mig då?" Frågar han irriterat. "Gör det inte." Han ser på henne. Hon ser på honom. Han funderar på att fråga om hon ska ha skjuts, men gör det inte. Han vill verkligen inte skjutsa henne dit. Båda slår bort blicken nästan samtidigt. Hon böjer sig ner och drar igen en dragkedja till ett fack på väskan som är tomt. En signal på att; nu går jag. Han vänder sig mot datorn igen. Lägger händerna handflata, mot handflata och trycker in händerna under kinden. "Jag går nu." Hon väntar på svar men han säger inte. Han ligger still med ögonen uppspärrade på laptop-skärmen. Det är inte en ikon på skrivbordet. Bilden på skrivbordsunderlägget föreställer en vacker segelbåt i en storm. Fotot är taget från båten. Hon lyfter väskan över tröskeln. Tittar ner på väskan, tvekar. Tar ett steg ut. Stänger dörren.