HIDING IN MY ROOM, SAFE WITHIN MY WOOMB, I TOUCH NO ONE AND NO ONE TOUCHES ME. I AM A ROCK, I AM AN ISLAND. AND A ROCK FEELS NO PAIN, AND AN ISLAND NEVER CRIES.
Hiding in my room, safe within my womb,
I touch no one and no one touches me.
I am a rock,
I am an island.
And a rock feels no pain;
And an island never cries.
Senast jag var lycklig en längre period än en dag var 2008. Lycklig och bekymmerfri. Jag dansade en sommar. Den sommarn varade från min födsel till den sista månaden av herrens år 2008. Vart herren sen tog över vet jag inte. Det finns ju den historien om mannen som vid sin död ser sitt liv som fotspår i sanden. När hans liv varit till belåtenhet är det två uppsättningar fotspår. Hans egna och guds. När livet var tufft är det bara en uppsättning fotspår. Vart var du då? frågar mannen gud. Det var då jag bar dig, svarar gud.
Allt har inte vart dåligt. Jag har varit kär. Jag har till och med älskat. Men den sanna lyckan har aldrig infunnit sig längre än ett dygn. Ett dygn är maxtiden du kan lura hjärnan att allt är bra. Möjligen lider jag av någon lindrig form av manodepressivitet. Vet inte. Just nu, just i natt ser jag inget positivt. Allt är svart. Men det är det som oftast. Det finns olika nyanser av mitt svart. Just nu är det så svart det kan bli.
På min strand med mina fotspår är det ett ensamt par fötter som rör sig långsamt framåt efter den första december 2008. Gud dränkte sig den dagen och nu är det endast jag som går i cirklar och släpar fötterna efter mig i sanden.
Kommentarer
Trackback
