FRITIDSFÖRVALTAREN

Idag är en dag som hade kunnat vara bättre. Den kändes helt ok fram tills jag hörde regnet slå mot balkongräcket. Och litervis forsa genom stupröret. Nu påverkar regnet mig minimalt då jag sitter i min soffa. Det var bara just det att jag fastnade vid programmet svenska hollywoodfruar. Titeln är inte värd en enda versal. Tycker det är tragiskt att dessa osympatiska kvinnor får möjligeheten att på bästa sändningstid, påverka svenska unga tjejer. Dessa kvinnor står för ett elitistiskt och osympatiskt sätt att se på människor. Med risk för att låta som en medelålders insändarskribent. Jag tycker inte det är något som borde sändas på tv.

Utöver misären på tv åkte mina två tjocka vänner till las vegas igår. De var inte bara mina tjocka vänner, utan också de som gjorde mig sällskap om dagarna. Eller snarare eftermiddagarna. Jag sover på förmiddagarna. Det är nästa bekymmer. Jag är vaken på nätterna och sover på dagarna. Dumt att bryta en vinnande vana antar jag. Casinot lär få se mer av mig. Och Ivar för den delen.

Keep on dancin'. Antar jag.

Önskar att jag kunde stå för Donald Trumps citat oven. Idag kan jag verkligen inte det. Eller inte just nu snarare. Lite senare med några innanför västen kanske jag närmar mig. När jag tänker efter så, nej. Efter att på en halvtimme förlorat mer amerikansk valuta än jag ville och borde, bör tilläggas, så är jag bitter. Min plan att hålla mig nykter är blott en hägring i horisonten just nu. Jag vill supa mig fyrkantig  helt enkelt.

För endamålet krävs vilka medel. Medel som det just nu är snålt på. Blir lätt så när man sover när systemet är öppet. Jag gick nämligen och la mig vid nio imorse. Det spelades kort från åtta på kvällen till åtta på morgonen. Folk hann till och med spela med oss. Åka till casinot. Komma tillbaka och spela med oss. Hur det gick för mig behöver jag nog knappast redovia. Känns som att bitterheten lyser igenom likt en svart string i ett par vita savannbyxor á la år 1999.

Donald Trump och jag har inte mycket gemensamt. Jag ligger nog närmare den amerikanska poeten E.E Cummings, som vid tillfälle uttryckte sig såhär:  I'm living so far beyond my income that we may almost be said to live apart.

En sommar för åtta år sedan såg en dokumentär om LSD och Ken Kesey. Blev i samma ögonblick kär i Hippiekulturen och så småningom nådde kärleken sin klimax då jag köpte denna film om Woodstock-festivalen. Woodstock som var en stor hyllning till framförallt frihet, men självklart också musiken. Den tidens största samlades inför en publik som uppskattades, skulle bestå av ca tjugo tusen personer, men slutade på runt en halv miljon besökare. Det var inte så att folk betalade. Arrangörerna öppnade dörrarna för alla. Tror inte världen skådat den mängd kärlek som fanns samlad där, varken förr eller senare. Tror heller inte världen skådat den mängd droger som fanns samlad där heller. Hurvida det spelade in på den mängd kärlek som fanns där låter jag vara osagt.

En av mina absoluta favoritregissörer är Ang Lee, mannen som skapade den oerhört vackra Brokeback Mountain. Som han också mycket välförtjänt fick en Oscar för. Har gjort en film som heter Taking Woodstock. En sorts drama/komedi om hur det kom sig att festivalen hamna där den hamna. Även om trailern inte ger mig rysningar kan jag inte låta bli att få en mindre erektion av bara tanken på filmen. Dessutom är Emile Hirsch med i den. Bara en sån sak.

Jag har skaffat mig sömnproblem. Själva problemet härstammar doch inte i brist på sömn. Det är snarare så att jag sover bort större delen av dygnet då merparten av den svenska befolkningen är vakna. Lider inte så mycket av det. Men det blir kväll fort. Och jag äter på underliga tider. Min matochsovklocka har upplyst mig i ett fall. Var på Mcdonalds härom natten. Klockan fem på morgonen. Jag vill rekomendera alla att äta donken denna okristliga tid. Vi kommer dit och inget finns färdigt. Allt var fräscht (nåja, för att vara donken).                   

Vet ej hurvida det är viktigt att jag löser dessa sömnproblem. Vet inte riktigt hur jag ska lösa det heller. Vid tidigare tillfällen har jag tagit sömntabletter ett par nätter för att komma in i det. Har däremot inga piller nu. Funderar på att kanske ta och motionera lite och äta nyttigt och försöka gå och lägga mig skapligt. Men jag fick ont i halsen och blevv sugen på pizza av bara tanken. Är nog enklast om jag bara tar det som det kommer.

Klockan är 06.03 när jag skriver denna mening. För en och en halv timma sen var jag på statoil och åt en hamburgare. Innan det spelade jag poker med vänner och bekanta i många timmar. Hur det gick att spela poker har inget med mina kommande rader att göra. Även om det mycket väl hade kunnat vara så. 
Jag har tänkt en hel del på självmord på senaste tiden. Inte alls på mitt eget liv utan just på människor som väljer att ta sitt liv. Det började egentligen med att jag läste senaste numret av King från pärm till pärm. I det numret, liksom de fem-sex senaste bestod av 90% skit. Hade de betygsatt creddigheten i diverse musikers sätt att lämna jordelivet. Klar etta är Michael Hutchence, sångare i den Australienska gruppen INXS, som dog under utförandet av Erotic asphyxiation, dog. Vad det är får ni ta reda på själva. Jag lovar att det är värt ett par minuter av ditt liv. U2 skrev för övrigt en fin låt i Michael Hutchences ära.

Hurvida Hutchences död var av egen hand eller ej förtäljer inte historien. Men har ni inte tittat efter vad hans dödsorskak var så får ni en ledtråd vad det är. Han hittades naken med ett stadigt grepp runt penis och en påse över huvudet. Nej, den var inte gjord av papper och den hade inga lufthål. Listan på kända personer som valt att ta sitt eget liv är lång. Jag vill uppmärksamma ett självmord framförallt.

Man får ofta höra att när någon gör ett någolunda tafatt försök att dö, sägs det vara ett rop på hjälp. Låter lite bagatellartat och vill nästan säga klyschigt. Det är utom rimligt tvivel oerhört individuellt, hurvida det är ett rop på hjälp eller en total förlust av självbevarelsedrift kombinerat med dödslängtan(Läs: Ett riktigt jävla självmordsförsök). Jag vill ta upp ett fall där det inte råder minsta tvivel att det är död i sikte. Likt Kurt Cobain som blåste bort hela skallen. Likt Ernest Hemmingway som gjorde likadant. Likt Heinrich Himmmler som tryckte i sig cyanid. Jag vill ta upp den förmodligen bästa singer songwritern genom tiderna. Fullkomligt avskyr den titeln på popartister, men får stå så i brist på bättre förslag. Jag talar om Elliot Smith. Har du sett Will Hunting har du hört honom. Kommer du ihåg scenen när Richie Tenenbaum, spelad av Luke Wilson, skär upp handlederna i filmen: The Royal Tenenbaums. Då har du hört Elliot Smith. Elliot Smith tog sitt liv genom att hugga en kniv mot hjärtat upprepade gånger. Tragiken i tillvägagångsättet speglar tragiken i fenomenet självmord. Har du orkat läsa ovanstående hoppas jag verkligen att du orkar lyssna på en av mina absoluta favoritlåtar.