FRITIDSFÖRVALTAREN

Jag vet inte vad som får er att må bra när ni mår dåligt. Vad som får er att ticka. Jag vet vad som gör att jag mår bättre. Det som får mig att släppa alla bekymmer. Jag pratar inte om någon drog eller fysisk stimuli. Det som får mig att ticka? En film, en låt eller en bok med det gemensamma att de är deprimerande, ångestframkallande och sorgliga. Filmen Biutiful, låten Cardinal Song av The National eller boken Twelve av Nick McDonnel. Jag har länge skjutit upp att se filmen Buitiful. På tok för länge. Då jag älskar Alejandro Gonzalez Inarritu tidigare filmer och speciellt 21 Grams. Vet jag också hur tunga hans filmer är. På grund av en rastlöshet jag inte finner grund till har jag helt enkelt inte funnit sinnesro till att se den. Idag såg jag den. Jag är lika ledsen, bedrövad och deprimerad som jag är hänförd av denna film. Den griper tag i mig från bildruta ett och ger mig den tillstymmelse till klump som jag vill ha där. Den där klumpen bara växer och växer. Klimax kommer också i näst sista scenen då tårarna inte har sin plats i mitt omlopp längre. Det är en smärtsam film om ett liv som redan är söndertrasat men blir värre. Den smärtan jag känner är på något sätt så äkta. Men det är inte min smärta. Min smärta byts ut mot någon annans smärta och det gör att mina bekymmer är som bortblåsta. Jag vet att när jag lyssnar på The National så mår jag bättre. För jag får låna någon annans smärta. När jag ser Simon Staho's Dag Och Natt med Persbrandt i huvudrollen mår jag bättre för jag får låna Stahos smärta som han förmedlar genom en fantastisk Persbrandt. Jag vet att när jag läser Kristoffer Ahlströms roman, Bara Någon Att Straffa mår jag bättre för jag får låna hans smärta. När jag är nere, när jag mår dåligt, när jag är deprimerad. Ge mig misär. Ge mig misär som är vackert uttryckt i konst. Så länge det är människor som mår dåligt, och det är välvisualiserat, välsjunget eller välskrivet så är jag såld. Det är vackert, det är deprimerande, men framförallt är det mitt.