FRITIDSFÖRVALTAREN

Jag har bra dagar, och jag har dåliga dagar. Det har du också men jag vill påstå att mina bra dagar är bättre än dina dagar och mina dåliga dagar är sämre än vad du kan föreställa sig. Jag ska inte gå in på det mörkaste av mina dåliga dagar för då skulle jag bli inlagd. För mig är det fascinerande hur mina dåliga dagar ter sig i den underhållning jag förkovrar mig i. En duktig golfspelare som har sina bästa år bakom sig sa en gång något i stil med; "Spelar du bra, så spelar du ju bra och behöver därför inte träna. Spelar du dåligt, är det för tråkigt och vill därför inte träna." I golfsammanhang är detta en sanning med modifikation.

Nu kanske detta faller platt, det återstår att se. Annars fick ni lite visdom av Colin Montgomerie åtminstone. Liknelsen jag försöker göra är vad jag lyssnar på för musik när jag är nere, vad jag ser för serier, vad jag lser och vad jag ser för film. Och vad jag uppskatar när jag är glad. Vanligtvis är min balsam för själen tragisk, deprimarende och sorglig musik, film, litteratur och tv. Det är också vad jag uppskattar mest när jag är nere. Idag förföljdes jag av en melankoli som var såpass aggressiv att jag inte orkade med en ledsen ton, eller en deprimerande rad. Jag beslutade mig istället för att testa se en film som jag vet exakt hur den börjar, fortsätter och slutar. Jag visste också att det skulle vara en glad film. Det var det dummaste jag har gjort. Jag valde att se 'No Strings Attached', med Ashton Kutcher och Natalie Portman. Fem minuter in i filmen är jag lämnad; knäckt, ensam, förälskad och med en vilja att bli förälskad. Jag vill förtydliga att det är en känsla jag absolut inte vill tvinga på mig själv just nu. Det får för all del gärna hända, men det är inget jag vill känna utan att på riktigt ens vara nära att vara förälskad. Natalie Portmans karaktär är för bra för att vara sann. Det är helt omöjligt at inte bli kär i henne. Ashton Kutcher är exakt så platt och intetsägande som ni tror att han är. Han är väldigt snygg, det är han. Men inget mer. Av Natalie Portmans karaktär får jag såna Caeron Crowe-vibbar att jag är nära att stänga av filmen. Finns det något Cameron Crowe är bra på är det att måla upp kvinnliga karaktärer som är för bra för att vara sanna. Kate Hudson i Almost Famous, Penelope Cruz i Vanilla Sky och Kirsten Dunst i Elizabethtown. De tjejerna finns inte. Men du ser filmerna och helt plötsligt rämnar all cynism, och du tror helt plötsligt på kärleken. Då menar jag inte kärleken som stort, utan din egen jävla kärlek. Helt plötsligt känns det som at du kommer älska någon föör resten av ditt liv inom en månad. När du sen kommer ner från den kärlekstrippen... Den känslan av ensamhet och tröstlöshet som infinner sig är bland det värsta man kan känna.

När livet går bra, behöver man inget som gör en gladare. När livet går dåligt finns det inget som hjälper. Typ