THE SMALLER THE UNDERSTANDING OF THE SITUATION, THE MORE PRETENTIOUS THE FORM OF EXPRESSION.
Jag vet att jag ofta framställer mig själv som pretentiös och svår. Ibland vill jag verka vara svår. Men oftast är jag bara det. Jag har den smaken. Jag vill att saker ska vara svårtillgängliga, svåra att förstå och svåra att ta till sig. Det gör skaran som gillar det mindre, och därmed mer speciell. Men skaran är knappast exklusiv. Jag kollar inte tyska stumfilmer från sekelskiftet, jag kollar på Wes Andersons filmer. Jag kollar på Darren Aronofsky's Pi. Jag läser, Easton Ellis och Palahnuk. Jag lyssnar på The National och Volcano Choir. Visst det kanske är smalt, men det är filmer som miljoner sett. Böcker som miljoner läst och låtar som miljoner lyssnat på. Det smala i populärkultur är garanterat det som tar upp mest mitt huvud. Men jag gillar annat också. Jag älskar Kanye West's nya album. Jag längtar efter filmen Tron Legacy. Jag kommer läsa varje ny Dan Brown-bok. Jag har förmodligen lyssnat på varenda jävla deckare från Norden. Jag säger inte att de är bra, men jag har fan tagit mig igenom ALLA. När jag letar efter musik, letar jag efter remixer på Robyn-låtar.
Jag kollar trailers mer än någon jag känner. Inte bara de smala eller de stora filmerna. Alla filmer. Jag kollar trailers för romantiska komedier och dör lite inombords. Men när nästa film med Fergies kille är på gång kommer jag se trailern för den med. Jag läser om filmer, och blir glad när första bilden från Sherlock Holmes 2, dyker upp och Noomi Rapace syns bredvid Robert Downey Jr.(Julian från Less than zero ffs!) och Jude Law. Stolt svensk typ.
Jag är inte bara deppig och svår. Jag tycker bara det är de sakerna som är lättast att skriva om. Jag ser ingen anledning att skriva om saker andra alltid skriver om. Jag skriver om de saker jag tycker om. Mår jag dåligt, försöker jag beskriva det på mitt egna sätt. Jag försöker vara kreativ. Ibland blir det bra, ibland blir det bara pajjigt och ja, pretentiöst. Jag vill kunna skriva som Easton Ellis, Strage och Virtanen. Tills jag är på deras nivå tränar jag. Det här är min jävla träning. Den korta berättelsen till exempel skrev jag för någon vecka sen. Den bygger på låten About Today med The National. Det är den låten i min hjärna. Det är ren fiktion. Vad jag ser när jag lyssnar på låten. När jag skrivit klart och läste igenom den skämdes jag lite. Dels för att det var så mycket av mitt liv sen tonåren som lyste igenom tyckte jag. Jag tyckte heller den inte var så bra. Men jag visste inte vad jag skulle ändra på, så jag sket i att publicera den. Men igår natt la jag bara ut skiten utan att läsa igenom den en gång till. Hoppas någon tyckte det var bra. Vill du göra texten rättvisa. Lyssna på låten. Läs låt-texten och läs min korta historia med nya ögon. Typ. Lyckades väl få detta pretantiöst också. Men det skiter jag i. It's me bitches!
Låten:
Jag kollar trailers mer än någon jag känner. Inte bara de smala eller de stora filmerna. Alla filmer. Jag kollar trailers för romantiska komedier och dör lite inombords. Men när nästa film med Fergies kille är på gång kommer jag se trailern för den med. Jag läser om filmer, och blir glad när första bilden från Sherlock Holmes 2, dyker upp och Noomi Rapace syns bredvid Robert Downey Jr.(Julian från Less than zero ffs!) och Jude Law. Stolt svensk typ.
Jag är inte bara deppig och svår. Jag tycker bara det är de sakerna som är lättast att skriva om. Jag ser ingen anledning att skriva om saker andra alltid skriver om. Jag skriver om de saker jag tycker om. Mår jag dåligt, försöker jag beskriva det på mitt egna sätt. Jag försöker vara kreativ. Ibland blir det bra, ibland blir det bara pajjigt och ja, pretentiöst. Jag vill kunna skriva som Easton Ellis, Strage och Virtanen. Tills jag är på deras nivå tränar jag. Det här är min jävla träning. Den korta berättelsen till exempel skrev jag för någon vecka sen. Den bygger på låten About Today med The National. Det är den låten i min hjärna. Det är ren fiktion. Vad jag ser när jag lyssnar på låten. När jag skrivit klart och läste igenom den skämdes jag lite. Dels för att det var så mycket av mitt liv sen tonåren som lyste igenom tyckte jag. Jag tyckte heller den inte var så bra. Men jag visste inte vad jag skulle ändra på, så jag sket i att publicera den. Men igår natt la jag bara ut skiten utan att läsa igenom den en gång till. Hoppas någon tyckte det var bra. Vill du göra texten rättvisa. Lyssna på låten. Läs låt-texten och läs min korta historia med nya ögon. Typ. Lyckades väl få detta pretantiöst också. Men det skiter jag i. It's me bitches!
Låten:
Kommentarer
Trackback
