FRITIDSFÖRVALTAREN

Klockan är 06.03 när jag skriver denna mening. För en och en halv timma sen var jag på statoil och åt en hamburgare. Innan det spelade jag poker med vänner och bekanta i många timmar. Hur det gick att spela poker har inget med mina kommande rader att göra. Även om det mycket väl hade kunnat vara så. 
Jag har tänkt en hel del på självmord på senaste tiden. Inte alls på mitt eget liv utan just på människor som väljer att ta sitt liv. Det började egentligen med att jag läste senaste numret av King från pärm till pärm. I det numret, liksom de fem-sex senaste bestod av 90% skit. Hade de betygsatt creddigheten i diverse musikers sätt att lämna jordelivet. Klar etta är Michael Hutchence, sångare i den Australienska gruppen INXS, som dog under utförandet av Erotic asphyxiation, dog. Vad det är får ni ta reda på själva. Jag lovar att det är värt ett par minuter av ditt liv. U2 skrev för övrigt en fin låt i Michael Hutchences ära.

Hurvida Hutchences död var av egen hand eller ej förtäljer inte historien. Men har ni inte tittat efter vad hans dödsorskak var så får ni en ledtråd vad det är. Han hittades naken med ett stadigt grepp runt penis och en påse över huvudet. Nej, den var inte gjord av papper och den hade inga lufthål. Listan på kända personer som valt att ta sitt eget liv är lång. Jag vill uppmärksamma ett självmord framförallt.

Man får ofta höra att när någon gör ett någolunda tafatt försök att dö, sägs det vara ett rop på hjälp. Låter lite bagatellartat och vill nästan säga klyschigt. Det är utom rimligt tvivel oerhört individuellt, hurvida det är ett rop på hjälp eller en total förlust av självbevarelsedrift kombinerat med dödslängtan(Läs: Ett riktigt jävla självmordsförsök). Jag vill ta upp ett fall där det inte råder minsta tvivel att det är död i sikte. Likt Kurt Cobain som blåste bort hela skallen. Likt Ernest Hemmingway som gjorde likadant. Likt Heinrich Himmmler som tryckte i sig cyanid. Jag vill ta upp den förmodligen bästa singer songwritern genom tiderna. Fullkomligt avskyr den titeln på popartister, men får stå så i brist på bättre förslag. Jag talar om Elliot Smith. Har du sett Will Hunting har du hört honom. Kommer du ihåg scenen när Richie Tenenbaum, spelad av Luke Wilson, skär upp handlederna i filmen: The Royal Tenenbaums. Då har du hört Elliot Smith. Elliot Smith tog sitt liv genom att hugga en kniv mot hjärtat upprepade gånger. Tragiken i tillvägagångsättet speglar tragiken i fenomenet självmord. Har du orkat läsa ovanstående hoppas jag verkligen att du orkar lyssna på en av mina absoluta favoritlåtar.

Klockan är nu 06.51, och jag har precis lyssnat på Angeles av Elliot Smith.