FRITIDSFÖRVALTAREN

Jag har sen ett officiellt sammanbrott från min sida märkt av en trend. Ni vill läsa något smaskigt på denna blogg. Varje gång jag länkar till denna blogg på Facebook skjuter läsarantalet i höjden. Så brukade det vara men nu. Wow. Jag tänkte därför ge lite reflektioner på det som hänt, men ångrade mig. Det kanske kommer något senare, men det blir föga privat.

Det som fick mig att ändra mig var det senaste avsnittet av Californication. Jag sa redan efter några avsnitt säsong ett att den här serien MÅSTE sluta med att Hank tar livet av sig. Det enda rätta. Olyckligare människa får man leta efter. Dagens avsnitt så sitter jag de första femton minuterna och vill klippa min egen toung. Förra avsnittet var det bästa avsnittet sen... Det var nog det bästa. Hank mår fenomenalt dåligt. Han är ensammast i världen. Han tar några dåliga beslut och det går som det går. Idag, så verkar det som att det ska bli lyckligt igen?! Och jag kräks blod över hela produktionen. Sen löser det sig igen. När avsnittet slutar står Hank och röker en cigarett och ser så förstörd ut bara han kan göra. Misär och mer misär. Det är vad jag vill ha. Melankoli i form av film, serier och musik. Det är mitt bränsle. Det får mig att gå.

Sen kan jag inte låta bli att identifiera mig med Hank. Hans ändlösa quest till att inte vara ensam. Hans sätt att bedöva ensamheten med berusningsmedel och kvinnor. Även om jag bara selektivt bedövar mig med berusningsmedel och i princip aldrig bedövar ensamheten med kvinnor. Inte riktigt samma game som Hank. Jag är så löjligt rädd för att vara ensam. Är totalt obegåvad på att vara det också. Jag och Hank. Ensamma mot vår egen vilja. Jag är exakt som Hank, fast inte lika rik, snygg, ball, sexig, begåvad eller berusad. Jag är en efterbliven Hank Moody. Lite sämre, lika ensam.