FASHION IS A FORM OF UGLINESS SO INTOLERABLE THAT WE HAVE TO ALTER IT EVERY SIX MONTHS.

Igår när jag gick från mitt hem såg jag en man i trettioårsåldern, som satt i en trappa till en frisör. Bredvid honom satt två män, några år yngre. Med dem satt två tjejer i tjugoårsåldern. Den ena tjejen satt och höll vad som såg ut som en isbit mot vad som såg ut som mannens nypiercade öra. Jag kvävde ett skratt och tog några snabba steg. Jag kom att tänka på orden 'Guilty pleasures', och att det inte någon bra översättning på det. I mitt huvud så har 'Guilty pleasures' handlat om musik man gillar, men skäms över att man gillar den. Jag kan förmodligen hela GES första album utantill. Men det skulle jag aldrig berätta. Har de ens gjort fler album förresten?
Min nästa tanke, var pinsamma saker man velat göra/ha i olika sammanhang, och kom att tänka på en sak som jag var väldigt nära att göra i mina tonår. Men väldigt få känner till. Jag ville pierca mig i näsan. Jag tackar min mor för att det aldrig blev av. Hon förklarade lite om infektionsrisker och jag drog mig ur. Jag antar att det här var i samma veva som jag var i Stockholm för att köpa Buffalo, men min far förbjöd mig. Tack, far för det. Rille köpte. Han var gladare än vad jag var. Det är han förmodligen fortfarande.
Att modet går i cykler är inget nytt. Vissa saker borde dock inte hamna i dessa cykler. De bör bli portade, från alla människors modemedvetenhet. Piercingar, Buffalo, Psycho cowboy med mobilficka och revär, Savannbyxor, Piratbyxor, wife beater-linnen. Det är bara ett axplock av det jag aldrig vill se igen. Jag har aldrig varit en modeslav. Jag köper det jag tycker är snyggt och sitter bra. Det är bara otur att de sakerna oftast är moderna. För att ge ett exempel på hur förslavad man är mot sin vilja så ska jag berätta om mina jeans. Just det, jag äger ett par jeans. De köpte jag i somras. Innan det var det nog fyra år sen jag köpte ett par jeans. Det var ett par semi-baggy Acne, med ett par revor på benet. Jag hade de jeansen jämt. De jeansen jag köpte i somras, har jag väldigt ofta men långt från jämt. Jag fastnade istället i chinos. Jag köpte ett par marinblå, och hade de jämt. Saknar dom fortfarande. Men de har jag bytt ut mot, marinblå, beigea och svarta chinos. Hur kommer det sig att det blev chinos då? I mitt huvud är det för att de satt bra och var snygga. Men egentligen är det ju självklart för att det var modernt. Modevärlden hjärntvättar oss. Men jag har inget emot det. Vi är alla spädbarn i konsumtionens krubba.
När jag kom fram till att jag skulle skriva detta, kom jag att tänka på ett par sandaler från Jil Sander. För några år sedan ville jag döda för att få dom. Jag fick dom inte och dödade således ingen. När jag kom att tänka på dom så, tänkte jag att de var hiskeligt fula. Hur kunde jag tycka dom var snygga? Så jag googlade fram en bild på dom, och jag tycker fortfarande de är snygga. Just det. Ni hörde det. Jag tycker ett par sandaler är snygga.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0